Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1854, sida 1

Den stackars gumman bar med böjd nacke och svigtande knän på en för henne alltför stor knippa med risbångnar, som hon nyss hopsamlat i fället, och hvarje steg blef tyngre för henne; hon kunde knappast andas och nedsjönk slutligen aldeles utmattad på den yppiga islandsmossan. Ierre Gud! suckade hon, nu är det aldeles förbi med mig; jag orkar icke släpa mig fram till stugan, hur skall det nu gå med min fattiga gamla gubbe, som ligger der, öfvergisven af hela verlden och icke kan röra sig ur stället ? Hon teg derefter en stund, liksom försjunken i bön; derpå lifvades blicken ånyo, hon försökte att resa sig, liksom hon fått nya krafter genom bönen, men det var blott själen som lifvats, kroppen lydde icke dess vilja, hon föll tillbaka och låg der nästan så orörlig som en af de fålda trädstammarna och nästan mera förtorkad än de. — Herre Gud! hjelp mig upp igen! suckade hon, gerna ville jag stanna här och dö nu straxt, om det så är din vilja, men hur skall det då gå med min stackars gubbe? Han kan ju icke röra sig, men ändå lefver han och vill äta. Han skulle få ligga och pinas i många dagar af hunger, ty ingen menniska ser efter oss. Herre Gud! du har ju lofvat mig att han