Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1854, sida 1

En skön smärt yngling stod nu sramför henne, grönklådd som tallskogen, hennes svaga ögon kunde ej i dimman urskilja hans anletsdrag och hennes gamla hjerta klappade af en sällsam bäfvan. — Hvart vill du ta vägen med den stora bördan, stackars gumma? frågade den okände; släpp knippan, så kan du nog gå. Hans röst föreföll henne ljufligare än sjelfva sockenprestens från altaret. — Hvad skall jag göra hemma utan riset? jag kan ju icke koka utan det åt min gubbe. Jag bor derborta på andra sidan backen. — Jaså, du är Lena i Svartemostugan! — Jaså, känner nådig herren mig? sade gumman, släppte ändtligen bördan, och kunde nu resa sig. Utan att vidare orda tog den gröne hela risbördan och kastade den på sina axlar. — Orkar du gå, gumma lilla? — Ja! svarade hon och försökte det, utan bördan tror jag att jag kan det, märker jag, men icke går det an att en så fin herre bär ris och bångnar. Han sade ingenting, utan gick med lätta steg genom skogen, med en sådan säkerhet, som om han varit hemma på orten; gumman följde honom med svårighet. Snart hunno de stugan, som låg på andra sidan backen, i slutt