nen på hufvudet, tog käppen och säcken och började åter sin vanaring under det solen med sitt vanliga sken besållade hela den vaknade naturen, endast han kände ingen eller föga glädje deraf. Han ökade sin gång, och oaktadt hans ansigte visade spår af flera tiotal af år med yttre och inre stormar, syntes han ännu ega en mans fulla kroppskrafter. Han kom efter ett par timmars vandring till en vägskillnad, den ena vägen gick vester om en sjö vid hvars södra ända han nu stadnat, den andra gick in i skogen på östra sidan. På vägvisaren stod: Till Stora Ekeby, vid den förra och ett bynamn vid det sednare; efter något betänkande valde han den sednare. Efter en halftimma kom han till en liten gård, till hvilken han gick en ginväg öfver en spång och syntes bekant på stället. Han lyfte på dörrklinkan och stack in hufvudet i stugan. Tre små barn började att skrika häftigt och en hund rusade emot honom. Han brydde sig hvarken om det ena eller det andra, längesedan van dervid, sparkade undan hunden och sramtradde till spiseln, der ingen eld fanns men en torr sittplats. Han satte sig och såg sig omkring i stugan. Bonden satt och sulade skor, hustrun spann,