öfverlaggningar angående de partiella ändringar i grundlagarna, hvilka hvilat från förra riksdagen, ämnade att i några delar förenkla riksdags-arbetena, samt rätta några olämpliga stadganden. Hvad de förra angår, så är det visserligen sannt, att hvad som möjligen kunnat derigenom vinnas i tid, säkert förlorats ikraft, åtminstone för den liberala sidan, och att det mesta af de förslagen fallit, utgör i min öfvertygelse lika mycket cn fördel, som det säker; kommer att i en snar framtid visa sig, i fall ståndsrepresentationen kan länge fortfara, att de ändringar, som i 44 43, 53, 70 och 71 Reg.-formen af riksstånden antagits, (derest de sanctioneras, som troligt är), skola leda till ökade tvister och olägenheter. Hvad åter angår frågan om de sednare, eller t. ex. om upphörande af adelns sjelfskrifvenhet till ordförande-platserna i rikets ständers utskott, revisioner och afdelningar, samt stadgandet af årliga revisioner i stats , bankooch riksgälds-verken, så har adelns och presteståndets beteende att afslå dessa nyttiga reformer visat, huru orimligt det är att vidare af desse begge stånd hoppas något biträde till nationens, på en så sorglig erfarenhet om behofvet, grundade fordringar på lämpliga reformer inom ståndsrepresentationen. Kan numera, då adeln ej ens vill eftergifva en så onaturlig och så ofta till hela sin ömklighet genom personernas oförmåga visad rättighet, samt presteståndet hindrade för andra gången den nödvändiga årliga granskningen af statsverket, folket förblifva likgiltigt och ej begripa nödvändigheten, att visa sig allvarligt af regeringen fordra dess medverkan till en representations-förändring, så synes det vara ute med allt hopp på någon sådan, och då måste vi gå en olycklig framtid till mötes. Väl är det sannt, att man måste anse lika obegripligt, att regeringen icke sjelf anser sin pligt och sin fördel att sjelf opåmint taga initiativet i den vigtiga frågan, som hvarje dag under ståndsrepresentationens sammanvaro och förhandlingar visar sig så påträngande nödvändig att lösa. Men då man ser, huru detta underlåtes, och att äfven på det hållet de minsta ändringar titl något bättre lemnas åt sitt öde, så måste man väl komma till den slutsats, att folket sjelft måste visa sig beslutsamt och ånyo med enighet ådagalagga sina sordringar på representationens ombildning. Nu blifver ett lämpligt tillfälle dertill, då frågan kommer att af konstitutions-utskottet behandlas; och det vore önskvärdt att opinionen i landet stadgade sig och uttrycktes; ty dessförutan är det föga troligt, att utskottet kan förenas att lemna uppmärksamhet åt saken. Förslag är redan till utskottet ingifvet, i enlighet med det representationsförslag, som vid sista riksdagen utgjorde kontraproposition vid den omröstning, som på borgareoch bondeståndens yrkande egde rum mellan det modifierade s. k. Örebro-förslaget och det Lagerbjelska; men det är ej otroligt, att det så kallade Brinckska, eller egentligen det något ombildade 1848 års kongl. förslag då återupplifvas, emedan hr B. är ledamot i utskottet, och då går man blott ny söndring, nytt nederlag mot de konservati ve till mötes. Det vore således önskvärdt, att dessa dagarnes krigsrop och rykten icke villade bort tänkesättena å den stora, inre angelägenheten, och att reformvännerna åter slöto sig tillsamman, för att söka förmå regeringen att framstå. Hon borde väl, om det är sannt hvad som hon sjelf ju förkunnat, att de yttre förhållandena äro så brydsamma och betänkliga, att vår nationella ära och sjelfständighet kunna vara i fråga, sjelf inse, att det blifver omöjligt för Svenska folket att med samlad kraft, endrägt och moralisk styrka understödja henne, medelst alla de uppoffringar som erfordras, om lagstiftningsoch beskattningsärendena icke ledas och bestämmas af en stvrelsener