ÅLVINA. En slägtsägen af Nepomuk. (Forts. fr. N:o 62.) — Hm! fortsatte han, det är icke nog brant för en som är till fots att här förderfva sig, om man kastar sig utföre, man skulle sitta på en vild hast, som störtar sig ned, skrämd af ett skott. Hvarföre har jag ingen häst, hvarföre kommer ingen och skjuter på mig? — Det fins inga gastar! fortsatte han, jag har väntat hela natten att vedergällningens gast skulle komma och kasta mig utföre här. Skall detta aldrig taga slut? Finnes således helfvetet här på jorden? En ständigt förnyad vexling af nöd, brott och samvetsqval! Hul hu! hu! En skata skrattade ofvan honom i toppen af en rönn. — Ja, skratta du, orena ande! du har rätt, skratta dugtigt åt mig. Efter någon besinning steg han upp, ryste, sträckte på sina förfrusna leder, slog hattrui