ter en stund, nå det var godt, bergar ha sig? — Mycket väl. — Han for bort med den galna baron Hi kan, som rymde från gardet. Kunde det g honom väl? — Ja, han är en rik man i Amerika oc är till och med guvernör! — Men, sade bonden, sätt fram något a äta åt gubben, efter han kommer med en go nyhet. — Vandraren fick mat och åt med ovanl matlust. Under tiden frågade bonden: — Nå men har ni hört hvad det blef : Håkan? — Nej, jag tror han är död. — Det var väl, ty det var en odåga. Me när var ni här på orten? — Ett halft år, som betjent åt baron Hå kan, för längesedan. Vandraren begärde efter måltiden att få hv la sig i ett uthus, och det beviljades honon Der sof han till följande morgon, då väckt bonden honom med en spark och sade: N måste ni packa er i väg, ty vi få icke her bergera några lanasstrykare. Vandraren såg upp, gnuggade sig i ögone och gick ut; bonden följde honom med miss tanksamma blickar utom byn, der stod nu ei