och barnen kröpo upp i sängen och drogo igen sparlakanen. Ingen sade något åt vandraren, utan de lato honom sitta en stund och hemta sig. — Guds fred! sade han slutligen, sedan han en stund betraktat bonden, en redan till åren kommen man, heter ni inte Nils Jönsson? — Jaså, han har frågat sig för, menade den sluga smålänningen. — Nej! jag kommer rakt från Kalmar och har icke talt vid någon på vägen. — Hur sulle han vetat annars? — Åhjo, jag har förr varit här på orten. Hustrun såg upp förvånad, och äfven bonden betraktade honom med någon oro. — Mins ni Nils, att ni hade en bror, som hette Petter? — Kors, ni måtte väl ej vara svåger? frågade hustrun förskräckt. — Jag har ingen bror! svarade bonden mörk, som icke ville vidkännas en bortrymd broder, allraminst om han komme hem som en usling. — Nej icke här hemma, men i Åmerika. Petter lefver än och jag kan helsa från honom. — Jaså, lefver han? frågade bonden ef