Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1854, sida 2

och betraktade hvarandra med vrede och förvåning. Pussen hade varit så hästig, att begges hattar sallit af, nu stodo de midt emot hvarandra med blottade hufvuden, tvenne på hvarandra häftigt förargade motsatser, doktorns bleka ansigte längre, notariens bredare än vanligt. Innan de hunno utbyta ett ord eller sansa sig, hörde de plötsligt ett gällt trestämmigt skratt bredvid sig. Sammanstötningen hade inträftat just midt framför en naturlig löfsal, hvari begge på en gång upptäckte fröken Alvina jemte baronen, först efteråt blef moster Anna synlig. Baronen hade varit lyckligare än sina medtäflare, han hade genast träffat sfruntimten på deras morgonvandring, följt dem in i lössalen, begagnat sig af tillfället och i närvaro af den dösva framhviskat sin anhållan om Alvinas hand. Men just i det ögonblick hon hade bort svara upptäckte hennes något irrande blick sammanstötningen; otvifvelaktigt hade baronens ord upprört hennes känsliga sinnesstämning; svårt var det dock att svara baronen, då hon icke hade någonting inom sig som talade för honom, hon frälsade sig derföre halft omedvetet derifrån genom att hangifva sig åt ett lisligt skratt vid åsynan af de begge herrarnes otur. —