mot redaktionen sjelf rigtade utgjutelser. 0aktadt vi för vår del ogerna möta lika med lika i detta sall, utan helst gå direkt på sjelfva sakförhållandet, nödgas vi denna gång upptaga den mot oss kastade handsken, emedan det kännes en smula sårande, att anses vara ur stånd att vederlägga insända repliker, då man endast af undfallenhet och beskedlighet låtit dem passera ovederlagda, hvilket man ock någon gång väl kan göra, då vederläggningen ligger klar för hvarje tänkande läsare. Af detta skäl besvarade vi t. ex. blott helt undfallande lektor Ljungbergs föregående insända replik i afseende å den obetydliga omständigheten, att han vid sitt inträde i skolan, i läroverket och dess kollegium (märk väl: icke konsistorium !) vände sig allenast till lektorerna, såsom sina kolleger, under det att alla laroverkets lärare voro lika mycket hans embetsbröder på detta rum. Denna undfallenhet synes hr lektorn hafva fattat såsom oförmåga att vederlagga honom, och har derigenom blifvit förledd, att nu uppmana oss att på förhand, innan vi ännu ens hört hans väldiga argumenter, erkänna oss hafva begått ett misstag äfven i hufvudsumman af vår uppsats rörande härvarande läroverk. Visserligen stödjer hr lektorn denna uppmaning med det kraftiga framhäfvande af sin egen auktoritet och ofelbarhet, att han säger sig aldrig hafva ingått i denna tvist, derest han ej besutte en tillräcklig kedja af felfria och följaktligen ovederläggliga satser — men då vi tyvärr ej finna denna försäkran motsvarad af de anförda satserna; då vi sastmer finna dessa ganska svaga, såväl till premisser, som slutledning, och alltså obeskrifligt ldit vederlagda, utan att vi derför ens behöft skärpa vår uppmärksamhet till mer än vårt vanliga sunda förstånd, så torde hr lektorn benäget ursäkta, att vi ej kunna i ögonblicket buga oss för hans Ofelbarhet. Och härmed tro vi oss äfven hafva afböjt hvarje möjlig förebråelse för bristande öppenhet. Utan att vilja tvista med den hederlige Socrates om hans indelning af menniskorna, och ställande oss gerna i hans 4:de klass, bland de menniskor, som tro sig veta, hvilket vi anse både modestare än att veta sig veta och ärligare än att påstå sig veta eller tro att man är ovetande, under det man kanske i hjertat anser sig vara mycket vis, vilja ej endast anföra en annan indelning af menniskorna, uppgjord af någon stor filosof, hvilkens namn historien otacksamt glömt, en indelning äfven i 4 klasser, neml.: lårda och olårda, hvardera med sin underafdelning: lärda med sundt förstånd, lärda utan sundt förstånd, olärda med sundt förstånd och olärda utan sundt förstånd. — Denne filosof lade en stor vigt vid detta sunda förstånd, sensus communis, le gros bon sens, och satte det t. o. m. öfver lärdomen allena, emedan han så ofta märkt, att denna ledt förnuftet in på svåra villovägar, in på sofisteriets irrfärder, under det att det sunda förståndet, äfven okunnigt, hittat vägen till sanningen. -— Vi vilja ej granska halten af denna klassifikation af menniskorna, ännu mindre kan det falla oss in att bestämma vår vedersakares plats i systemet, hvilket vore stridande mot den grannlagenhet man är skyldig äfven en motståndare, som sjelf ej handlar på samma sätt; vi hafva endast velat andraga den okände tånkarens åsigt, till den kraft och tillämpning den här kan äga. Ändtligen möter oss i vår värda insändares artikel en verklig till ämnet hörande sats att pröfva, en sats, som dock, för att ej göra intrång på de skarpsinniga reflexionernas område, blifvit förvisad till noten. Denna punkt rörer vårt yttrande, att den tillämnade reaktionen i afseende å skolreformen hejdades genom de starka, i grefvens tid uttalade opinionsyttrin garne deremot, hvilket påstående af vår ärade ins:e anses innebära både en besvärande anklagelse mot dem som låtit skrämma sig, och tillika en lätt uppdagad motsägelse. — Hvad det nu ock må vara, så är det dock ett faktum, och ett enda sådant är, såsom ins. bättre än vi känna af logikens methodlära, kraftigt nog att omintetgöra äfven de mest klyftiga räsonnemanger. Det är ett faktum, att den närvarande ecklesiastik-ministern, i samråd med en af det gamla skolväsendets mest klassiska anhängare, rektor Annerstedt, arbetade på en ny förordning för elementarläroverken i reaktionär anda, men att detta uppsåt hejdades genom just de starka opinionsyttringar, som på en gång, från flera håll, deremot höjde sig. Att man härmed endast föll undan för ögonblicket, för att komma fram med saken vid