rätt för sig inför Herran, om hon gaf blott af det hon sjelf, utan någon förtjenst fått till skänks, utan hon trodde att hon måste gifva af sig sjelf och ärligt använda alla sina krafter. Fru Ulrika, som uppdrifvit sin spinnareskicklighet till det yttersta, spann med två ändar denna afton, under det hon emellanåt talade med fröken Alvina, som satt vid pulpeten och gjorde upp veckans räkenskaper på godset. Alvina var bokhållerska; modren hade låtit henne lära bokhålleriet, att hon en gång i framtiden ej skulle behöfva bero af oredliga tjenare, och dessutom fick hon nu en särskildt bokhållarelön, som hon kunde använda till goda ändamål, utan att derför göra räkenskap. — Hvar, frågade modren, har du fört opp den tunna råg du i morse mätte ut åt Jeppe Bengtssons hustru. — Ja så, jag trodde icke att mamma visste det, svarade Alvina; jag har blott antecknat den som är såld, och laggt in penningarne i kassan. — Men du fick ju inga penningar, gumman ville ju ha på kredit. — Jag betalte för henne af mina egna medel. — Du gör hur du behagar med dina egna penningar, men alldeles icke så med mina eg