re veterligt: Vi hafva allaredan förkunnat våra kära oeh trogna undersåtare orsaken till vår tvist med Turkiet. Fran den tiden hafva vi, oaktadt krigsoperationernas början, icke upphört att af hjertat önska, liksom vi ännu önska att göra slut på blodsutgjutelsen. Vi hyste likväl den förhoppning, att eftertanha och tid skulle öfvertyga den turkiska regeringen om dess villsarelse, som framkallades af listiga ingifvelser, hvilka framställde våra rättmätiga, på traktater grundade fordringar som ett emot dess oafhängighet riktadt angrepp. Men våra förväntningar hafva hittills blifvit besvikna. Engelska och franska regeringarne uppträdde för Turkiet, och deras förenade flottors ankomst till Konstantinopel uppmuntrade denna magt till så mycket större halstarrighet. Slutligen förde de begge vestra makterna, utan föregående krigsförklaring, sina flottor in i Svarta hsfvet och förkuunade sin afsigt dermed vara att försvara Turkarne och förhindra våra örlogsfartyg i den fria seglatsen till våra kusters beskydd. Efter ett sådant civiliserade stater emellan oerhördt handlingssätt hafva vi kallat våra beskickningar tillbaka från England och Frankrike och afbrutit alla förbindelser med dessa makter. Och således ställa sig, i led med kristendomens fiender, England och Frankrike gent emot Ryssland, som kämpar för den rättrogna kyrkan. Men Ryssland vill icke förneka sitt heliga kall, och om fienderna angripa oss, då äro vi redo att gå dem till mötes med den från våra fäder ärfda ståndaktighet. Äre vi icke samma ryska folk, om hvars tapperhet de minnesvärda tilldragelserna 1812 aflägga vittnesbörd? Måtte då den aldrahögste förhjelpa oss till att bevisa detta i gerningar! I detta hopp vilje vi, i det vi gripa till vapen för våra förtryckte bröder, som bekänner den kristna tron, af hela Rysslands hjerta utropa: Vår herre! vår förlossare! som vi frukta! Han rese sig, att hans fiender må förskingras!s rr ror