En ettårig låg i vaggan, en syraårig vaggade denna, en sexårig kardade, en sjuårig spolade, modren sjelf vasde och en åttaårig spann och läste högt utantill ur cathechesen, att de yngre skulle lära sig den derefter. Modren var enka och försörjde sig och sina barn med sitt arbete, utan att falla någon till last. Denna bland arbetsklassen icke ovanliga syn inpräglade sig djupt i fru Ulrikas minne och blef mönstret för hennes eget lilla hus. Hon tyckte sig hafva en lätt pligt, som blott hade ett barn. Sålunda uppväxte Alvina som en ständig deltagerska i sin mors verksamhet. Och ickeblott hennes händer öfvades, utan också hennes förstånd, ty modren rådgjorde med henne om alla husets små affårer. När Alvina var femton år hade hon redan så stort omdöme och kunskaper, att hon skulle kunnat taga sig ut på egen hand hvar som helst i verlden. Då kom plötsligen den stora förmögenheten öfver dem. Men deu förändrade icke deras sinnelag. De ansågo den icke såsom en förmånsrätt till hvila och njutningar, utan som ett stort embete, att förvaltas till likars bästa. De hade ingen lust för hufvudstadens beqväma och muntra lif, utan köpte en stor vanskött egendom i en trakt, der de förre egarne utarmat folket. Fru Ulrika hade satt till sitt lefnadsmål, ej blott att upparbeta jorden och förädla ladugården, utan