Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1854, sida 1

af romantiska bilder, hennes kansla en eolsharpa hvarpå alla litteraturens vindslaktar spelade. Och hon drömde de underbaraste drömmar. Men aldrig hade hennes inbillning så blifvit uppskakad, hvarken af Spiess, Hoffman, Tieck, eller ens Eugene Sue, som af Lindbergs hydrooxygen mikroskop och de besynnerliga varelser, som deri rördes. När hon kom hem ifrån djurgården, der detta visades, fylde hon ett glas med vatten, ställde sig vid fönstret och betraktade djupsinnigt den klara kristallen. Hon såg nu med inbillningens ögon de mångbeniga, oformliga, svängande drakarna och vidundren; hon skälfde af fasa. Hon hade blifvit varm af gången, törstig af hettan, hennes läppar brände, men hon vågade numera icke att svalka dem med det af henne förr så älskade vattnet. — Hur skall det nu gå med mig? grubblade hon, jag skall dö af törst! Omöjligt kan jag svälja dessa vidunder. Ack, jag har redan tusen gånger gjort det! Och nu begriper jag alla dessa underliga känslor, som ständigt plåga mig, denna besynnerliga oro, som nu på en tid börjat qvälja mig! Ack, jag är full af dessa ohyggliga vilddjur, de hafva vuxit ut i mig, de kräla i min rygg, i mitt hufvud, i mitt hjerta! Ack! hvad jag är olycklig, jag är dodssjuk!