Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1854, sida 2

mor, doftande af den nyaste pariser-vällukt, med strålande blickar och förtjusande småleenden. Om i denna krets, som i skönhet och älskvärdhet säkert icke har något öfverträlfande i hela verlden, enligt hvad en diplomat har hviskat till mig i förtroende, fröken Alvina med sin enkla hvita sommardrägt, sin lätta englagestalt, med de sria, svarta härbucklorna kring det lilla ansigtet, som rodnar som en rosenknopp, och med ögon, som öka dagens klarhet, skulle inträda, så skulle alla de öfrige se helt vanliga ut, och blekna af afund, deras hvitaste spetsar skulle nästan gulna, deras blommor vissna och deras vällukter kännas obehagliga, emot den spänstiga skogsluft, sam omsväsvar henne, och alla ljusen i salongen slockna för glansen i hennes blickar. Den listige notarien öfverdref naturligtvis med flit, för att hos den nyfikne löjtnanten framkalla en underbild, hviken den lefvande fröken sjelf, så vacker hon var, ändå icke skulle kunna upphinna. — Du är förtjust i henne, hör jag! sade löjtnanten, med hemlig tillfredsställelse, ty han såg att en enda sned tand i notariens för öfrigt vackra mund något vanstälde honom. Sjelf var han medveten om fullkomligheten af sin egen tandrad. (Forts.)