Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1854, sida 1

sin mindre lycklige kamrat? — njapa lonom. — Hvarför? ... Nå, kan ingen säga mig hvarsör? .. Du? — Derför att jag har lust dertill. — Ja, det är bra, och jag värderar dig derför; men skola vi alltid göra, hvad vi hafva lust till? Är lusten tillräcklig att öfvertänka eller försvara våra handlingar? — Nej. — Låtom oss då uppleta en förnuftig grund. Talte vi icke sednast om assuransvåsendet, om brandförsäkringar, sjukkassor och dylikt, samt deras inrättning? Finns det någon assurans, som för äkrar alla menniskor mot olyeka, stora lidanden, följder af sjukdom, kloka och ärliga men misslyckade beräkningar o. s. v.2 — Nej. — Jo, den finns! den finns inom oss, emedan vi alla äro menniskor och hafva den uppgiften att blifva lyckliga. Vi bilda alla en förening för menniskolycka. Och hvari bestar lyckan? Na, det hafva vi undersökt förut; hvari består den? — Deruti, att våra förmågor motsvara vära pligter. — Riktigt. och i den stora menskliga assuransen hafva vi således försäkrat våra förmågor för att blifva lyckliga, mot den förpligtelsen att göra lycklige? — Ja. — Följer icke häraf, att den olycklige, som vänder sig till oss, kommer och utfordrar vår assurans-premie? — J0.) — Men huru skola vi nu hjelpa den kamrat, som vänder sig till oss, eller hvars olycka vi upptäcka? Sätta honom i stånd att arbeta eller att gå sysslolös? — Att arbeta. — Om han kan arbeta, icke sannt? — Jo. — Låtom oss nu betrakta detta nogare uti ett exempel ur lifvet här i staden. Der finnes folk, som iakttagit syflickornas beklagansvärd a belägenhet och bildat ett sällskap för att hjelpa dem. Ändamålet är att försäkra dem om en daglig förtjenst af I sh. 6 d. eller om möjligt 2 sk., och detta skulle ske genom en öfverenskommelse med butikhandlarne, så att sällskapets medlemmar förbundo sig att handla endast i sådana butiker, som beslutade en högre arbetslön. Hvad skulle följden blifva? Skulle syfliekorna hafva nytta deraf? — Ja... Nej . Ja. — Jag hör någon säga Nej. (En 10 eller 11 årig flicka med ett klokt, skarpt ansigte höll handen utsträckt.) Nå, hvarför säger du nej? — Derfor, att om arbetslonen höjdes, så skulle de arbetandes antal ökas, och når sållskapet då icke kunde uppkopa alla varorna, så skulle arbetslönen genast sjunka igen. — Jag är alldeles af samma tanke som min lilla väninna. Hvad skola vi då hitta på för att hjelpa denna klass af arbetare? (osäkra handrörelser). Hvaraf kommer denna mängd af flickor och hustrur som sy? Hafva de alla af naturen fått samma förmågor eller olika? — Olika. — Och hafva deras olika förmågor blifvit fullkomligt utvecklade? — Nej. — Hvad har fattats dem? — Lårdom, upplysning. — Ja, säkerligen! men låtom oss se detta något tydligare. En af mina vänner känner ett fruntimmer, som var född af förmögna föräldrar och gift med en man, som innehade en mycket ansedd plats i samhället. Han dog för ett par år sedan och efterlemnade åt henne 2 barn, men ingen förmögenhet. Hon lade icke armarna i kors. utan sökte arbete, och då hon naturligtvis icke kunde föda sig och sina barn med att sy för I sh. om dagen, så föll hon på den tanken att kläda dockor, och härigenom har hon ständigt på ett lätt och behagligt sätt förtjent 2 st. i veckan. Hvarför tjente hon nu 2 Å st. i veckan, under det så många andra fruntimmer knappt äro i stånd att förtjena 6 sh? — Derför att hon var klok. — Och? — Och väl undervisad och uppfostrad. — Och? — Flitig. — Och? — (tystnad) — Derfö r, att hon var en heslutsam och rättänkande qvinna. Hvad lära vi häraf? Hvad sattas så osta den arbetande klassen? — Klokhet ... god uppfostran .. goda fördldrar ... — Ja och hvad blir följden, om vi bidraga dertill att de blifva kloka, väl uppfostrade, skickliga och ärliga? — De skola icke behöfva sysselsåtta sig med det lägsla handarbetet. — Rätt. De skola på ett sjelsständigt sätt inträda i mångahanda af lifvets ställningar. Och hvilken lag. hvilken rörelse följa de dervid? Det skall jag säga eder: hela den menskliga rörelsen ; menskligheten blifver ständigt klokare, de yppersta män föregå med stora och herrliga upptäckter, de skapa nya sysselsättningar, nya näringsgrenar, som fordra mera förstånd än handkraft, och vi hafva alla den pligten att följa dem. Då timman var slut bröto åhörarne upp i en slags militärisk marsch; de andra, flickorna och gossarna, kommo i dylik marsch intågande i den stora salen, och på utomordentligt kort tid var, genom denna ordning, hela skolan upplöst i klasser och afdelningar. De äldre flickorna, hvilka ett ögonblick sett helt krigiska ut under sin marsch i slutna leder, sutto i nä sta ögonblick vid sömmen i sin egen klass; de andra flickebarnen hade skristimma. Gossarna upplöstes i stora salen till klasser på 10 å 12, och här undervisades, efter den lancasterska methoden, i geografi framför kartorna, i räkning, läsning, stafning. Icke ett ord stafvades, förr än dess betydelse var klar, eller det soremål, som det betecknade, blifvit förevisadt; ingen sats upplästes, utan att tanken derjemte återgafs med andra ord. I hvarje afdelning gafs undervisningen af ) Jag uppskref vanligen samtalen eller föredragen om qvällarna; men då jag denna dag hörde tre föredrag, s så blef en del något osäker, och det är möjligt, 24 — aa .