Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1854, sida 1

frestande, hon tog nyckeln och stoppade den darrande i sin kjortelsicka. Derester kysste hon gubben tacksamt och ömt. — Låt bli mig! fräste han. — Men, tillade hon, med en plötslig fruktan, om hofjägmästarn gör anspråk för Johannas räkning? Myndlingar ha ju förmånsrätt. — Ha! ha! ha! ber ingenting år att taga, har kejsaren förlorat sin rätt. — Utom dessa penningar finnas knappt 20,000 att dela på, det är dock nog. — Men man skall undra på hvar dessa penningar tagit vägen. — Hvem kan känna mina skulder? Hvem vet hvad politiken kostat mig. Politiken, ja! kungen? uslingar? sa du så? ångra sig? Fidonc! gå, Elisabeth och hvila dig, du har icke sosvit på flera nätter, jag känner mig sömnig, gå! Friherrinnan lydde och aflägsnade sig sakta. — Angra sig? upprepade gubben sakta, då hon var ute. Han försökte att resa på sig, men föll maktlös tillbaka i sängen. — Han förlät ju alla sina fiender på dödssängen! mumlade han, troligtvis om konung Gustaf den tredje, hvars olycka vid Anjala och död han till en del hade på sitt samvete. — Bah! tillade han slutligen, Fimbecile! man måste vara consequent. Jag förlåter ingen!