det vore för sent! om jag hade henne framför mina ögon och icke kunde se henne! ... Min Gud! min Gud! min Gud! annu en gång, en enda gång, visa mig mitt barn! Dessa ord, eller rättare, dessa modershjertats rop, voro så klagande, att Ropars icke kunde återhålla sina tårar. — Han satte den döende på klippan och knäböjde för att stödja henne. — Mod, Genevieve, stammade han, se åt den sidan ... mellan himlens och hafvets gräns ... — Jag ser, sade den döende, som syntes samla allt det lif hon hade qvar i denna sista ansträngning. Håll mitt hufvud, Mathieu! ... Hon asbröt sig sjelf med ett dampadt utrop. — .0! der är hon! der är hon! utbrast hon. Hon har sett mig, hon utsträcker armarne ... Francine, min dotter, mitt barn! Hon böjde sig framåt med en så häftig rörelse, att hon, om icke Mathieu varit tillhands, skulle ha störtat ned från klippan i hafvet. — Ett flyktigt skimmer af lif hade belyst hennes anletsdrag; hon skickade ömma kyssar bort till sitt barn, och talade till henne, som om hon skulle kunna höra henne. Hon upplyfte sina hopknäppta händer mot himlen och bad med