Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1854, sida 1

—— A2 — till Amerika, tagande vägen öfver Götheborg. F. d. kopparslagaren hr Jonsson, som någon tid varit i Amerika, men nu är bosatt i Götheborg och, utan att sjelf ega fartyg, likväl slagit sig på att befordra utvandrare, förmådde honom, jemte omkring 200 andra Svenskar, att för det utlofvade goda prisets skuld, 100 rdr rgs för resan jemte proviant, antaga hans anbud om transport. De skulle gå med ångbåt till England, under hvilken tid, beräknadt 4 dagar de sjelfva skulle hålla sig kost; men sedan från Liwerpool erhålla full kost på något af de derifrån gående packetskepp, på hvilket han skulle skaffa dem platser. Sättande tro till hans redlighet, öfverlemnade hvaroehen till honom sina penningar, följde hans råd och afyttrade sin medhafvande proviant, såsom varande ösverslodig. Hr Jonsson gjorde sjelf sällskap med till Liwerpool, och så länge gick allt väl. Der anvisade han det fartyg, hvarmed de skulle asgå, hvarpå de stego ombord på ett stort packetskepp, hvars namn alltid förblef dem obekant. Hvad kaptenen hette, kunde de icke heller få reda på, emedan de ej kunde tala med någon menniska. Ack! det är omöjligt att föreställa sig huru svårt det är för den utvandrare, som går med packetskepp, utan att kunna engelska språket. --På samma fartyg, som de, och under samma däck, bodde älven Tyskar, Fransmän, Engelsmän och Irländare; de sistnämnda det värsta pack, som en utländare kan träffa under sin resa. Smutsiga och trasiga — redan innan de hinna ombord på fartyget, måste man i högsta grad beklaga den menniska, som endast någon tid är dömd att lefva i deras granskap. Dessutom åro de allmänt tjufaktiga och af naturen fallna för slagsmål och gräl, så att blotta namnet: Irisman (Ärisman) tillochmed i Amerika inger alsky och skräck. Bland sådana måste de lefva och redan första aftonen blef större delen af Svenskarna bestulna på allt löst af något värde, såsom penningar, ur m. m. Besättningen, som på sådana skepp vanligtvis består af tjusvar och skälmar, emedan ingen bättre sjöman vill gå i sådana skepp, så framt han ej af brist på hyra blir tvungen dertill, bestod älven här endast af Irismän, som naturligtvis voro sina landsmän till hjelp; och emedan Svenskarne ej kunde för kaptenen klaga sin nöd, så stod ingen upprättelse att finna. Ja, oförskämdheten gick så långt, att de helt frit och öppet visade de stulna sakerna och likväl vågade ingen återfordra dem. Den som visade sig på däck sedan det blifvit mörkt kunde vara säker att förlora sin mössa och det hände flera gånger, att dylika tjufstycken föröfvades på ljusa dagen, och man måste ti gande åse huru de afrefvo skärmarna och sålunda förvandlade dem till sjömansmössoi hvarefter de helt ogeneradt till egarenas stora, innerliga harm dasligen fortforo att begagna dem. — I mellandäcket måste alltid någon haf. va tillsyn öfver sakerna och till och med fast än man hade dem i hand, började de röras och småningom dragas åt Irismännens grann. skap till. Men allt detta, ehuru svårt, var dock icke det värsta; ty utom det, att de dagliger fingo uppbära hugg och slag af de råa sjömän: nen, så belöpte sig den så rikligen utlofvade provianten till så ringa qvantitet, att jag ej kan tess —