Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1854, sida 2

AMERIKA. Förenta Staternas president gör svårigheter vid att godkänna den förut omförmälta med Mexiko afslutade traktaten. — Från Californien fortsättas fribytaretågen till Mexikos norra provinser. Den i går afton anlända utländska post har medfört danska tidningar af d. 23, hamburgertidningar af d. 20 och franska d:o af d. 19 dennes. LIndep. Belge har, med extra lägenhet, bekommmit ett referat om de vigtiga förhandlingarne i engelska underhuset d. 17 dennes. Af detta referat får man ett klart och fullständigt begrepp om de betydelsefulla, afgörande förklaringar, som denna dag afgifvits af lord John Russel, och hvilka endast dunkelt och ofullkomligt antyddes i den i thorsdagsnumret meddelade telegrasdepeschen ur Nat. Zeitung. Af detta referat inhemtas, att tvenne af ministrarne talade i mötet d. 17. Den första var, såsom äfven telegrasdepeschen antydde, Sir James Graham, förste lorden af amiralitetet, hvilken besvarade några interpellationer af hr Layard. Grahams anförande var storordigt, till tonen stötande och i sak föga upplysande. De af Layard framkastade misstankar om ett vacklande i ministerens politik lemnade det ovederlaggde. Detta anförande var med ett ord att anse som misslyckadt. Kort derefter uppträdde lord John Russel och godtgjorde fullkomligt sin kollegas förplumpning. Den åde lordens anförande var ett af de mest lysande och på samma gång lyckade, som hållits af denna statsman. Talaren rönte äfven den sällsporda framgången, att tillvinna sig ett odeladt bifall af hela huset, oppositionen inbegripen. Man säger icke för mycket, då man säger, alt lord John Russels tal i underhusets möte d. 17 Februari äger en verldshistorisk betyd lse. Det uttalar klart och otvetydigt Englands beslut: Krig mot Ryssfand. Vi låna det belgiska bladets ord för att summariskt skildra tonen och innehållet af detta anförande. Lord John Russel begagnade emot Ryssland en skärpa i uttrycken, som fullkomligt motsvarade den i England rörande förbittringen emot den östra kolossen. Vid hvarje energiskt epitet, vid hvarje krigiskt yttrande, utbrast äfven huset i bisallsyttringar. För att ännu tro på möjligheten af en försoning efter detta tal, måste man vara begåfvad med en öfver höfvan god vilja. Lord John Russel dolde icke, att han för sin del cke trodde derpä. Han betecknade Rysslands uppförande såsom oärligt, han anklagade det för att med berådt mod hafva bedragit de vestra makterna och, beträffande tilldragelsen vid Sinope, förklarade han, att den styrelse, som lät sjunga Te Deum för och såsom en lysande seger firade en massaker, hvari en så öfverflägsen flotta utan ära och nästan utan fara förstörde en utom all proportion svag slotelj, ingaf honom vämjelse. Han kallade czaren en förmäten inkräktare och usurpator. Man kan deraf bedöma den allmänna tonen i lordens tal. eUti första afdelningen af sitt svar på de framställda frågorna, gaf lorden ånyo en historik af frågan, allt ifrån dess första upprinnelse, det vill säga de heliga orterna. Det enda nya, som vi bemärkt i denna skildring är den förklaringen, att någon tid före olyckan vid Sinope engelska och franska ambassadörerna beslutat, att några fartyg af de allierade flottorna skulle inlöpa i Svarta hafvet. — Hade detta beslut satts i verkställighet skulle förstörelsen af turkisk-egyptiska slottan hafva förekommits. Order af detta syfte hade tillställts amiralerna; men imellertid återkallade franska regeringen sin ambassadör, de Lacour, och skickade i hans ställe general Baraguay dHilliers såsom sitt sändebud till Konstantinopel. Franska amiralen vägrade att lyda order, gilna af en hemkallad ambassadör, och general Baraguay dHilliers sörnyade icke dessa order. Något fartyg af de förenade slottora inlöpte alltI så icke i Svarta hafvet. Följden häraf är alla bekant. ) Dermed menas förmodligen en visit, som prinsen af Chimay, en förnäm Belgier, å konung Leopolds väg