Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1854, sida 1

mensklig sörmåga!, svarade Ropars. och tro du mig, min vån. ... jag har ingen lust att dö i natt. Men vi hafva språkat länge nog med hvarandra; tiden ilar och jag vill icke dröja här tilldess det blir högt vatten. Han hade gått fram till Francines vagga för att ta farväl af henne; men barnet, som var utmattadt af så många sinnesrörelser, hade redan insomnat. — Hennes arm låg under hufvudet och försvann nästan under hennes långa gullgula lockar; den andra handen, som låg på bröstet, fasthöll en liten relik, som en gång blifvit skänkt åt Genevieve, hvilken nu i sin vidskepliga moderskarlek berölvat sig sjelf densamma för alt bevara barnet. Ehuru hennes andedrag voro jemna och lätta, afbrötos de dock emellanåt af djupa suckar, och på hennes kinder, som under sömnen började återfå sin vanliga friska färg, syntes ännu spår af nyss fällda tårar. Mathieu betraktade henne några ögonblick med tyst rörelse; slutligen böjde han sig långsamt ned och kysste helt lätt Francines lilla hand, derpå hennes hår och till slut hennes kind. — Barnet gjorde en rörelse af otålighet utan att likväl vakna; han reste sig upp. — Ja, sof, sof, du stackars lilla varelse, sade han halfhögt; jag skall ej väcka dig. (Forts.)