Riksdagen. Det hvilande representationsförslagets fall. (Forts. o. sl. fr. n:o 44.) Förslagets behandling i Borgarestånaet finnes i A. B. fullständigt refsererad. Öfverläggningarne öppnades af hr Björck med ett längre skriftligt anförande, som i A.B. ar meddeladt i sin helhet. Hr B. utför i denna ypperliga framställning en fullständig kritik af det hvilande förslaget, hvilken bordt hos hvarje uppmärksam åhörare häfva hvarje tveksamhet i afs. å forslagets antagande. Det ar ej värdt att här reproducera något af denna kritik öfver det jordade förslaget; men der förekomma i hr B:s anförande nägra allmännare sanningar. hvilka ej nog ofta kunna upprepas. Om, yttrar hr B. på ett ställe, detta förslag skulle bedömas från den ståndpunkt som tillåter ett urskhiljande af det bästa och för nationen nyttigaste, så skulle det icke ens behöfva en granskning, emedan det bibehåller den form för representationens sammansättning. som tillhör en förgången tid, då samhället icke kunde, om det än ville, skydda den personliga rätten, vare sig den materiella eller immateriella, utan denna måste strida med och mot samhället, och för denna strid söka medel i föreningar, som afsågo att injaga samfundet fruktan. Detta medel till frihetens förtryck och väldets bibehållande, är den räta grunden för ståndssplittringen och för dess anspråk att representera nationen och samhället. Den absoluta makten regerade genom den fruktan den ingaf, korporationerna, stånden, sökte att skaffa sig makt genom samma medel, och sedan de lyckats, regerade de ock derigenom. Om deras makt nu icke ingifver en ome delbar fruktan för dem sjelfve, så bibehålla de sig dock, derigenom att de injaga fruktan för hvad som skall komma, sedan de lemnat platsen, och fruktan är deras vapen I afseende å den mycket omskrikna motionstidens inskränkning yttrar hr B. följande: I motionstidens inskränkning till 14 dagar efter riksdagens öppnande visar sig åter ett försök att inkräkta på de nu bestående friheterna för representanterna. Detta förslag förevar ock till antagande vid sista riksdagen och olämpligheten deiaf under nu bestående fö hallanden insags då allmänt. Det sannt konstitutionella systemet förutsätter, att regeringen skall stå i spetsen för nödiga reformer, och der detta system gjort sig gällande, benöfves icke någon inskränkning i motionstatten, emedan denna då hvarken begagnas eller kan begagnas annorlunda än åsom ett medel att väcka regeringens uppmarksamhet på en eller annan traga. Hos oss, Gudi klagadt, har regeringen visserligen icke tagit reformerna om band, och dersöre kan motionsråtten här så mycket mindre indkrankas, som alla reformer uteslutande deri hafva sin utgångspunkt. Regeln blir således i allt fall, att motionsratten bör vara oinskränkt, och är det dessutom så mycket mindre anledning att detta förslag stadgar en dylik inskränkning, som föreskriften, att hvilken motion som helst kan förtryckas af 3:delar af riksnamuden, lemnar en garanti mot missbruket, på samma gäng detta stadgande, såsom den enda lämpli ga återhällande kraften, medgifver rättighetens utöfvande i alla de fall, der den verkligen erfordras. Jag anser således, att ifrågavarande föreskrifter helt och hället böra borttagas, och kan i intet fall medgifva en större inskränkning i motionstiden än den som nu eger rum. Hr Björck slutar sitt anförande på följande sätt: Jag har nu så kort som möjligt, efter min förmåga granskat det ifrägavarande förslaget. Jag har dervid utgått från förslagets egen ståndpunkt. och erkänt de förbättringar, förslaget ofelbart insattar och jemväl sökt ursäkter för de brister som tillhöra förslaget i de fall, der de antagna principerna bort fora till större eftergifter, till mera omfattande förbättringar. Jag har härvid bufvudsakligen afsett, att undgå den förebråelse, som så ofta framkastas mot de så kallade liberale, att man icke vill taga hvad som erbjudes, icke redligt erkänna det goda, om man icke kan få allt, och att allt förkastas utan undersökning, när det härflyter från det konservativa partiet. Jag har icke eller sysselsatt mig med teorier, utan jag har uteslutande hållit mig till frågan, på ett, som jag tror, fullkomligen både praktiskt och opartiskt sätt. Resultaten af denna undersökning visa ock att jag ansett alla de afsedda förbättringarne böra antagas, att jag icke velat förkasta förslaget, derföre, att dessa icke sträckt sig längre; men att försöken att Jemte förbättringar,i göra inskränkningar i de rättigheter, som nu tillkomma representationen, och att göra ernåendet af sörbättringarne derefter svårare, än hvad det nu är; med ett ord, det verkliga reaktionära i förslaget utgör hvad som hindrar mig att antaga detsamma. Ehuru jag således, om dessa hinder för förslagets antagande icke förefunnes, ansett mig pligtig att gifva detsamma min röst, bör jag dock icke förtiga, att sådant i allt fall skett Endast under förutsättning, att ständsordningarne kunnat så uppgöras, att rösträtten inom de särskilda standen blifvit bestämd lika för alla röstberättigade, såväl inom adeln och presteståndet, som ock inom borgareoch bondestånden. Inom detta sistnämnda stånd skall nu röstas efter nemmantal till elektorsval, men i sjelfva verket torde valen ske utan omgång af röstberäkning, och oftast en öfverenskommelse bestämma valet. Det är således hufvudsakligen inom borgareståndet, som den nya ständsordningen kunde införa ett nytt valsätt, och om ännu någon forhåga inom detta stånd lör den lika rösträtten skulle finnas, så är det vida bättre, att ståndet förkastar hela det nuvarande förslaget, än antager det, med bibehållande af en graderad röstskala. hvilken dessutom knappast på något sätt kan vinna tillämpning eller inpassas I Systemet. Det måste nemligen erkännas och noga besinnas, att detta förslag, som bibehåller ståndsindelmngen, icke för en öfvereång till en förnuftivara