på en gång taflan förbytt och det gamla behosvet af främmande undsättning återinträda, utan att landet likväl varit hemsökt af någon egentlig missväxt. Man torde då häraf åtminstone böra fatta den lärdom, att åkerbruket hos oss ännu långt ifrån hunnit den utveckling och styrka, som detsamma har af nöden blott för att kunna nära landets egna barn, och att det påtagligen saknar den fasta grundval, som är vilkoret för ett stadigt framskridande. Det är ladugården, som skall underhålla och föröka jordens bärande kraft; den är grunden, på hvilken åkerbruket måste stödja sig, om det icke skall svigta vid minsta tillfällighet; men huru försummas icke boskapsskötseln hos oss? — De officiella importlistorne visa att vi behöfva en oafbruten tillförsel af främmande ladugårdsprodukter, att vi under de sednare 3:ne åren ensamt för 3:ne artiklar — talg, hudar och ull — och efter låg uppskattning betalat till utJandet i medeltal 3, 786,267 rdr banko årligen, samt under de ifrågavarande åtta åren tillsammans 24,070 551 rdr samma mynt, äfvensom att hela vår utförsel i denna väg inskränker sig till ett gådnmingsåmne — kreatursben — som med vida större fördel skulle användas inom landet. Orsaken till detta menliga förhållande, som utöfvar ett högst ofördelaktigt inflytande på hela landets ekonomi, förtjenar att närmare undersökas, och vi skola derföre taga oss friheten återkomma till detta ämne i en följande artikel.