Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1854, sida 2

qväsde ropet på hans läppar. — Halft medvetslös och utan att ledas af annat, än den dunkla sjelsbevarningsdristen, som öfverlefver viljan, arbetade han annu ett ogonblick och kastades srån väg till väg: derester kände han sig sjunka; men plötsligt stannade han, — hans fötter hade träffat på skären. Han fick sotsaste, hans kropp reste sig upp, och vattnet, som blandade honom, tycktes honom sjunka. Han hemtade djupt efter andan, såg framför sig och upptäckte på omkring hundra stegs afstånd de dödas ö. Några minuter voro honom nog för att uppnå den. Såsnart han stod på stranden, sjönk han till jorden och ropade med matt röst på Francine. Det förskräckta barnet kunde blott svara honom genom att sluta sig intill hans bröst; han höll henne länge omfamnad. Hans första tanke gällde henne, den nästa Genevieve, som måste asvakta hans återkomst för att få veta, om de voro räddade. — Han reste sig ännu vacklande, tog den lilla flickan vid handen och började uppstiga på den branta gångstigen, som ledde till terassen. Han måste gå bakom kruttornet för att undvika skyltvakten, hvilken var posterad vid det hörn, som vetter ut mot redden; och då han framkom till artilleri-uppsyningsmannens hus, måste han bulta helt tyst på hans dörr, af fruk