Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1854, sida 2

och släppte tåget för att åter bege sig på väg; men han hade misstagit sig om riktningen och hans fötter sunno ingen botten. Han var nu nödsakad att simma med sin dyrbara börda och hoppades att några få tag skulle föra honom till den af skären bildade vägen: — han var redan förbi densamma. Hans förnyade försök lyckades icke bättre och ehuru han öfver tjugu gånger började leta, återfann han beständigt blott afgrunden. Försarad och stönande simmade han utan mål, i det han blott sökte finna land och utan att ens kunna åtskilja de dödas ö från Treberon. Ester att länge hafva tumlat omkring och kämpat mot strömmen, som hvarje ögonblick drog honom ailt djupare ned, efter att tusende gånger hafva ösvergått från förtvillan till hopp, och efter att hafva uttömt hela sin kraft och sitt mod, kände han sig slutligen ösvervunnen. Hans andedrag blefvo plågsamma och det svartnade för hans ögon; — allt syntes honom blott såsom ett kaos, som vred sig rundt omkring och han förlorade all sans. — Ännu ett ögon: blick, så skulle han och Francine ha varit försvunne i böljorna. Kuttern, som han sökt undvika och hvilken han icke mer kunde se, var hans sista raddningsmedel. Han samlade hela sin återstående styrka soc att ropa på hjelp; men en bolja