Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1854, sida 2

sör en landets välgörare, som räddade folkets förmögenhet från utlänningens ingrepp, och den lag han äskade gick igenom i alla fyra stånden med acklamation, och vann genast den landsfaderliga regeringens sanktion. Resultatet blef emellertid precis ej det som hr Spärrman förespeglat. De smeder, vagnmakare och jordbrukare, som måste betala 15 fr. i st. f. 10, fingo således 5 fr. mindre till andra utgifter; måste höja sina priser och fingo derigenom mindre afsattning; måste betala stora skatter, för att underhålla den 20 tusen tullbetjenterna, hvilket allt slutligen gick så långt, att de sjelfva ingenting hade att köpa hr Spärrmans jern för, hvarigenom han måste minska sin tillverkning, afskeda arbetare, som nu blefvo sysslolösa 0. s. v. — Detta var den välmåga, som följde på hr Spärrmans lyckade försök, att producera en lag till sin enskilda nytta. Läsaren tror kanske att denne hr Spärrman si Frankrike är en fingerad person? Men med en högst obetydlig förändring af detaljer, skulle vi kunna i hans ställe sätta: Hr Andrew Malca m, ägare al en mekanisk verkstad i Norrköping. Förhållandet är nemligen följande: Hr A. Malcalm har anlagt en mekanisk verkstad, men har gjort det med så liten beräk ning, att han ej kan utföra sina fabrikater till det pris, hvarför de kunna erhållas från annat land, oaktadt transportkostnaden, eller mot den säkerhet för förbindelsers uppfyllande, som man anser nödigt att af honom fordra. Hr Malcalm måste således med förtrytelse åse, huru beställningar, som han ej kunnat utföra, göras och utföras på annat håll, mången gång i utlandet. — Om jag, tänkte han då med herr Spärrman, blott kunde få en lag sabricerad, som ålade hvarje svensk, som vore nog djerf, satt införskrifva machiner från främmande land, en 100 a 200 rdr i böter för hvarje machin, som vore värd 1000 rdr, böter, som borde kallas tull, så skulle han vara tvungen att vända sig till mig. Vill han det ändock ej, utan söredrager att böta sina 200 rdr, så blir det tid framdeles att höja böterna till 300, 400, ja om det går väl till 1000 rdr.t Då hr Malcalm tänkte härpå, insmög sig en viss tvekan i hans själ om framgången af denna plan, ty han såg att en hop andra mekaniska verkstäder i landet buro sig bra och utvidgade sig oupphörligt, utan att ifrågasätta några nya — — då hr M. erinrade sig den jord, hvarpå han besann sig. och den styrelse, som nu har en så stor del af sv. lagsabriken i sina händer. Hr M. tullstadganden. Men denna tvekan öfvervanns, vände sig dersföre först till Norrköpings sabriksförening, framställde i en rörande skildring omöjligheten för honom att, med bibehållande af de i 13 af tulltaxeunderrättelserna stadgade undantag, konkurrera med utlänningen, förespeglade hurusom följden skulle blifva hans fabriks undergång, hvaraf åter skulle följa, att Norrköpings fabrikanter ej skulle kunna få sina spindlar m. m. reparerade, då det behöfdes, 0. s. v. Naturligtvis styrktes detta med certii fikater, hvilkas halt skall nedan belysas. Norrköpings sabrikanter, som sjelfva handlat på samma sätt, som sjelfva, elter hr Spärrmans föredöme, narrat den beskedliga svenska nationen, att betala deras kladen långt dyrare än eljest varit nodigt, — kunde naturligtvis ej vara så inkonseqventa att ej behjerta hr Malcalms framställning, ty hvad gör det oss, tånkte de, om vi, med våra redan färdiga machiner, skulle få betala några riksdaler mer om året i reparationskostnader? Dessutom är det oss en fördel, om införandet af nya machinerier, genom hvilka klädet skulle kunna tillverkas i Sverge lika billigt som i något annat land, kan förhindras. De kloke fabrikanterna satte dersore upp en skrift till Kongl. Maj:t, deri de på det bevekligaste understödde hr Spärrmans — om förlåtelse: hr Malcalms — hemställan. — Regeringen, som i så många andra sall hyser spärristiska sympathier, omfattade framstallningen med all nåd, och gick i sin proposition till ny tulltaxa br Malcalms önskningar ett godt steg till mötes. Men saken måste äfven genomföras hos den andra delen af lagsabriken, Rikets Ständer. Norrkopingsboerna saknade ej utvagar att äfven här utöfva inflytande. Bland annat gåfvo de sitt ombud, hr Arnberg, uppdrag att beifra saken. I bättre händer kunde den ej komma. Hr A. var knappt uppkommen till riksdagen, förrän han med mycken pathos började tala om huru skyddslös machintillverkningen var i Polhems och Nardevalle faaAa. . — 2— 17711 ——