Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1854, sida 1

döfvade honom allt mer och mer, medan han samlande följde den halkiga och okända stig, som framgick mellan tvenne afgrunder. Han skred framåt med den ytterliga långsamhet, som uppstår då viljan beherrskar otåligheten och då själen concentrerar sig i hvarje rörelse. Hans stirrande blick sökte genomtränga vattnets flytande slöja; hans händer, som voro härdt slutna omkring båtshaken, syntes vilja nedborra den i klippgrunden och hans krampaktigt sökande fötter bemödade sig att finna vägen, innan de valde den. Han hann på så sätt ut till midten af sundet, då han kom in i kutterns kölvatten. — Allt var tyst och lugnt ombord. — Vaktmanskapets rop hade alls icke låtit höra sig; man såg icke ens längre de båda skepnader, som hittills stått orörliga vid kranbalkarne. — Ofvertygade att det var öfverslödigt att hålla vakt, hade matroserna utan tvifvel fallit i sömn. Mathieu, som fruktade att de skulle vakna, ville undgå denna fara genom att påskynda si: na steg; men just då han inkom i den skugga, som kutterns akterända kastade öfver de svagt belysta böljorna, sankte sig klippetycket alldeles lodrät och han förlorade fotfastet. Francine kände honom sjunka såsom en båt, som förgås, och vattnet slog upp ända till hen