Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1854, sida 1

aldrig mer skulle återse dem, kände han sig genomtrangd af ett så innerligt medlidande, att hans ögon sylldes af tårar. Han stannade mot sin vilja midt bland de brusande vågorna, vände hufvudet mot stranden och ropade med tilltvingad fasthet, men med mycket mild röst: — Gråt icke, Geneviere, och må Gud välsigna dig! Det går nog bra! Och utan att vilja afvakta ett svar, som blott kunde komma hans mod att svigta, fortsatte han sin väg, med blicken fästad på den svaga bränningen, som betecknade riktningen af skären. Men det dröjde icke länge, innan han ej mer kunde skönja denna vågornas egna särgskiftning, som gjorde bränningen så igenkännelig, då man såg den ifrån land. Nu, då han stod ute i hafvet, upptäckte han blott en ensormig och böljande yta utan ringaste omvexling i afseende på rörelse eller sarg. Han måste alltså rikta sina steg direkte mot de dödas ö, hvars skarpa toppar han ögnade i sjerran midt igenom mörkret. Mathieu, som försett sig med ett stycke af en båtshake, gick blott framåt, sedan han först nndersökt bottnen framför sig; men oaktadt all hans försigtighet blef vägen beständigt svårare. Klippstyckenas ojemnhet kom honom i hvarje ögonblick att snafva. Böljorna lyftade honom, och det ihåliga brusandet omkring honom be