Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1854, sida 1

nes här. — Hon kunde icke undertycka ett genomträngande anskri. Hennes far höll henne förskräckt intill sitt bröst och lade handen på hennes läppar; men det var för sent — skriket hade utan tvifvel blifvit hördt; ty en skugga visade sig plötsligt i fören af fartyget och ljudet af steg genljöd på däcket. Ropars fick blott tid att kasta sig in under kutterns akterspegel och fatta tag uti en nedhängande tågända, vid hvilken han höll sig uppe. En af matroserna kom fram till hackbrädet, der han snart fick sällskap af sin kamrat. — Gud fördöme mig, om jag icke hörde ett skrik, sade den förste. — Hur mycket jag än kikar, så kan jag likväl icke få sigte på något. — ÅAcke jag heller. De hade böjt sig ned öfver sjön, som sortsor att brusa helt svagt och på hvars yta icke syntes något annat än små böljor med ett matt lysande sken. — Den andre matrosen syntes plötsligt fattas af en oro, som kom hans röst att darra. — Hör, Morvan fortfor han och såg sig försigtigt omkring, båtarne från Roscanvel och Lanvoc ha icke gått fram och tillbaka häri så många år, utan att låta mer än en god kristen gå till botten och hemåt, icke sannt? . . .