—— sörhindra förnyandet af en dylik tilldragelse. Derför tillsändes kabinettet i S:t Petersburg den samfälta notifikationen, för att underrätta det, att vi visserligen skulle förhindra Turkarne från att föra ett anfallskrig emot ryska kusterna, men beskydda tillförseln af lifsmedel och krigsförråd för deras trupper på deras eget gebit. För ryska flottan uppstälde vi, genom förbudet att besura svarta hafvet, andra vilkor, men det kom derpå an, att under krigets fortfarande bevara en pant, som kunde bilda ett vederlag for den besatta delen af turkiska området och sasom foremal för tt önskvärdt utbyte underlåtta fredens afslutande. Detta är, Sire, sakernas verkliga gång och sammanbang. Det är klart, att de. komna till denna punkt, mäste hastigt medföra antingen en slutlig förlikning, eller en afgjord brytning. i E M. har gifvit så många bevis på sin omsorg för Europas lugn, ni har genom ert välzörande inflytande verkat så kraftigt emot oordningens anda för detta lugn, alt jag icke kan tvifla på ert beslut i det alternativ, som erbjuder sig för ert val. Om E. M. lika lifligt som jag önskar ett fredsslut, hvad finnes det väl enklare, än att förklara, att genast en vapeuhvila skall slutas, att underbandlingarne skola åter upptagas, att hvarje fientlighet skall upphöra och att alla krigförande krafter skola utrymma de ställen, der kriget förts? Sålunda skulle ryska trupperna utrymma Donaufurstendomena och vära eskadrar lemna svarta hafvet. Om E. M. föredrager omedelbara underhandlingar med Porten, så skulle ni utse en fullmäktig, som med en sultanens fullmäktig skulle afsluta en öfverenskommelse, hvilken underståldes de 4 makternas konferens. Om E. M. antager denna plan, om hvilken drottningen af England och jag äro fullkomligt ense, så är lugnet återstäldt och verlden tillfredsstäld. Denna plan innehåller verkligen ingenting, som ej vore E. M. värdigt eller skulle kunna kränka er ära. Men om E. M. af någon svårfattlig anledning vågrade att ingå på densamma, då skulle Frankrike och England nödyas att åt vapenlyckan och krigsslumpen öfverlemna hvad som ännu kunde afooras ger nom förnuftet och rällvisan. Tro icke E. M., att minsta bitterhet bor i mitt hjerta; det hyser inga andra känslor, än de, som E. M. sjelf uttryckte i sitt bref af d. 17 Januari 1853, när Ni skref till mig: Våra förhållanden måste vara uppriktiga och vänskapliga och grundas på samma asigter: ordningens upprätthållande, kärlek till freden, aktning för fördragen och ömsesidig välvilja. Detta program är värdigt den herrskare, som uppsatte det och jag har, jag tvekar icke att försäkra det, sörb lifvit det trogen. Jag ber E. M. vara försäkrad om uppriktigheten af mina känslur och i dessa känslor framhärdar E. M:s gode vän Napoleon. Monitören motiverar oslentliggörandet af detta bref med följande ord: Då tidningarne oriktigt återgifvit några ställen i det bref, som kejsar Napoleon skrifvit till kejsar Nikolaus, så är det nödigt att genom originalets offentliggörande beriktiga de anförda fakta. Den förherrskande meningen är dock, att vederbörande, i trots af de berörda vanställningarne, svårligen skulle hafva beslutat sig till brefvets offentliggörande, så framt icke, på grundaf de senaste depescherna från St. Petersburg, derifrån väntades ett nekande svar. Det tillochmed pästods att ett sådant redan ankommit, ett påstående, som dock, i enlighet med hvad vi i går nämnde, vederlagts af Monitören. Brefvet bar imellertid i Paris gjort ett obeskrifligt intryck. Fredsförhoppningarne äro åter försvunna. När man läser brefvet i originalet, så är ock, med den kännedom man har om Cuyarens karakter, föga hopp för handen att han derå aflåter något gynsamt svar. Samma dag detta bref stått att läsa i Monitören, föllo fonderna en och en half franc. I öfrigt låter man brefvet vederfaras all rättvisa för dess enkla, tydliga och fasta språk. Det är obestridligt att betrakta som Frankrikes ultimatum, egnadt att göra slut på den pinsamma ovissheten. En särdeles lugnande omständighet, hvilken icke bör förbises, är den, att man i detta bref icke upptäcker det ringaste, som kan gifva stöd åt den troligen äfven alldeles ogrundade misstankan att någon skiljaktighet skulle uppstått emellan de båda vestra makterna i deras politik uti turkiska frågan. Tvärtom är England i kejsarens bref behandladt med en grannlagenhet, som synes utvisa, att alliansen emellan de båda länderna qvarstår lika fast och orubbad. (Se för öfrigt England!) I flera tidningar skrifves från Paris, att man der mera än någonsin är öfvertygad om krigets utbrott. Den 18 bestämmes redan, liksom i England, såsom den dag, på hvilken första kontingenten af de till Turkiet bestämda hjelptrupperna skall inskeppas. Franska regeringen skall i en skarp not vid grekiska hofvet hafva besvärat sig öfver det af Greker anstiftade upproret i Epirus. (Härom dagen uppgass oriktigt Tessalien såsom det landskap, der detta uppror utbrutit.) Monitören bekräftar, att Nya-Caledonien tagits i besittning af Fransmännen. Afsigten dermad är — Ixaaandat af fåörhrvtarekolonier.