Han kastade en ångestsull blick utåt hafvet och såg, att de nedersta spetsarne af den stora klippan blifvit synlige. Att dröja längre, ökade faran och kunde lätt göra öfvergången omöjlig; Mathieu fattade plötsligen Genevieve om lifvet och reste henne upp, så att hon kom att stå ansigte mot ansigte med honom. — Åvid din sjals salighet! sade han till. henne med så fast röst, att hon ryste dervid, hör noga på hvad jag säger... Det är sörsta gången jag erinrar dig om, att jag ar din herre, och om du icke är förnuftigare, blir det kanhända den sista; men vid den lefvande Guden, du måste lyda och det utan invändningar. Stanna här, — jag befaller dig det, — och tag icke ett enda steg, höj icke ett enda rop, eller också vill jag, vid min moders minne, icke förlåta dig det förrän på yttersta dagenl Med dessa ord satte han den bestörta Genevieve ned på stranden, skyndade fram till barnet, upplylte det på sin skuldra och störtade sig ut i böljorna. (Forts.)