strangning för att befria sig ur hennes armar; men hon slöt sig fast intill honom, utan att vilja höra något, och då han påminte henne, att hon sjelf ett ögonblick förut öfvertalat Francine att låta bära sig öfver sjön, svarade hon med en vild blick: — Det var syndigt och jag ångrar det. Om du öfverger mig, skall jag följa dig och du får då inför Gud ansvara för hvad som händer .. Mathieu fresta mig ej! haf medlidande med mig, Mathieu! ... Hvad har jag gjort dig, att du så der sjelfvilligt går döden till mötes? Bryr du dig icke längre om att lefva tillsammans med mig? ... 0, om jag icke uppfyllt min pligt, så var icke förtörnad deröfver, min vän! Om du vredgas öfver min alltför häftiga sorg, så förlåt mig! Jag skall icke gråta mer, Mathieu; jag skall vara sådan du önskar. Se på mig, jag ber dig om förlåtelse; men säg, Säg, att du vill bli qvar! Hon hade fallit på knä och höll Ropars händer tryckta mot sina läppar. — Han försökte uppresa henne. — Håll upp, Genevicve, sade han med en röst, hvari rörelsen kämpade med otåligheten. Jag trodde dig vara söornustigare... Det är icke hvad du lofvat mig. Betänk, olyckliga, att tiden förlider! Genevieve snyftade och började ånyo bedja.