Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1854, sida 3

AA L—A Styckegods. Trenne POnU1 öfver Östersjön med öppen bat, på mindre än äzme u) gn. Om den manliga ihärdighet och raskhet, avarmed postförbiudelsen mellan Gottland och Oland befordras, har en korrespondent på Klintehamn tillskrisvit Gottlands Läns tidning ett bref, hvarur nedanstående utdrag förtjenar att komma till allmän kännedom: Söadagen den 16 innevarande Januari var kölden Skarp, himmelen hög och blå, och solen sken klar. Klinteviken var med fast is belagd ett stycke utom inre redden. Derut:nför var hafvet syldt med drif-is så långt ögat nadde. Jag tog för ro skull min kikare och riktade den åt sjön. Det forsta föremål, som ådrog sig min uppmärksamhet, var något, som precis liknade ett bätsegel, och, förmvdande att jag säg en postbät, började jag redan kanna medlidande med de oforvägne, som nu hade fastnat i drif-isen, och i så dan köld måste segla omkring med den, då jag blef varse, att den vidsträckta synkretsen företedde en hel mängd sådana segel. Jag kom nu underfund med att, till följe af luftens tillfälliga beskaffenhet, de uppstäende is-styckena måtte synas vida större än de i sjelfva verket voro. De, som vände flatan åt mig. sågo ut som större eller mindre spridsegel, de åter, hvilka jag såg på sned eller från sidan, blefvo klara speglar, som kastade tusentals gnistrande stjernor mot solen. Länge njöt jag af det herrliga skådespel, på hvilket den klara och kalla virterdagen bjöd, och fann allt mera, huru orimlig min första förmodan varit, att någon postbåt nu skulle kunnat vara ute. Och likväl — såsom man dagen derpä erfor — hade en sädan just då gifvit sig af från Böda. Måndags morgonen i dagningen hörde jag lotsarne, hvilka, när det gäller att speja åt sjön, se mer än andra menniskor, stå och tala om, att de tyckte sig se en båt utanför iskanten. Vi voro snart ense om, att man borde kunna se bäure från mina fönster. Jag sprang upp och riktade äter min kikare mot sjön. Drinisen var borta. Efter något sbejaude i morgondunklet fick jag verkligen sigte på en båt, som sangsmed den landfasta iskanten seglade norrpå och tycktes soka något lämpligt ställe, der den kunde närma sig land. Något sådant fanns dock ej, och efter en stund såg jag baten vända och längs med iskanten styra syuvart. Under hela tiden bade jag samtalat med de nedanför taende lotsarne, och meddelat dem hvad jag kunde utröna rörande båtens kurs, dess segel m. m. Att båten vände och styrde sydvart, soll dem i smaken; ty ett stycke söder om Klintehamn, sade de, var en udde med för tillfället öppet vatten. Man begaf sig dit för att bjelpa posten i laud, och efter några timmar var densamma på vägen till Wisby. Jag förmodade att besåtitningen skulle vara särdeles belåten med att hafva öfverstrafvat den kalla nattliga sjölärden, men öfverraskades sedermera af den underrattelsen, att samma besättniug, bätskepparen P. Svartz med å:ne andra raska man, alla från Klinte, hade samma Mandags afton och fran samma ställe, der den om förmiddagen landat, i samma öppua bat (Gottlands s. k. ordinarie postbåt) äter afgått vill Böda, med ett vinterligt haf och en isande kall vinternatt framitör sig. På Böda aflemnades och emottogs post på Tisdagen, och på Ousdags morgonen var båten med dess besättning åter i hemorten Klinte. På besättningen kunde man ingalunda se, att den på knappt trenne dygn hade trenne gånger ölverfarit hafvet emellan GOuUland och Öland. På fråga, buruvida man icke hade lust att återigen begifva sig af till Böda, svarades blott, att nu kunde det väl anuå vara skal att sotva en dag. Under allt detta har jag gjort åtskilliga betraktelser. Under en stor del af året är det dock några raska män från Klinte och Böda hamnars granskap, som vi hafve att tacka för postförbindelsen med tastlandet. Och likval komma vi Guttlanningar till allt klarare medvetande deraf, att vär o måste vara. och annu mera blisva, en så vigtig besittning för Sverige, att detta bör anse hvarje ät Gutiland egnad omsorg såsom egnad Sverige i dess helhet. Jag 7dblifver dessa ord, äfven i sndant fall, der denna omsorg till en borjan sörutdatier en upposlring. Eget vore, om man i stallet skulle göra Guttlavd till en förvaringsort för allt det afskräde, emot hvilset en missledd fllantropism till samhallets olycka år alltför lenhand. I engelska banken har deponerats en af de största diamanter, som fivnas. Den tillhör ett Londonerhus, som erhållit den från Rio. Den väger 254 karat och skattas ull öfver 5 millloner svenskt riksgälds d). Den skall vara af det renaste vatten och icke hafva en enda blåsa Den blef hittad af en negerslaf, som till belöning för fyndet erhöll af sin herre — friheten. — —