Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1854, sida 2

nom hans försäkringar, och det lyckades honom slutligen att öfvertyga henne. Nu återstod endast barnet, och Ropars fruktade, att hon skulle göra motstånd, eller bli rädd. — Genevieve gick bort och hemtade flickan och föraldrarne satte henne emellan sig. — Du har ju lust att se körsbärsträdet stå i blom, inte sannt? sade fadern och kysste henne. Den lilla skakade på hufvudet. — Nej, icke numera, svarade hon helt tyst. — Då är det just nu rätta tillfället dertill, fortfor den stackars modern med ansträngning. Derborta skall du vara mycket mera fri ... och lycklig ... der har du Michel att leka med. — Nej. sade barnet med darrande stämma, jag ville heldre bli här, hos Josepha ... — Genevieve hopknäppte sina händer och tillslöt ögonen; rösten nekade henne sin tjenst. Nu måste Ropars taga ordet. Han tryckte Francine till sitt bröst och hviskade i hennes öra: — Hör, sade han, vi ha sorg nog ... du vill väl icke bedröfva oss ännu mer? dertill håller du ju för mycket af oss? (Forts.)