Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 2

Och hon sökte torka sina ögon, som alltjemt fylldes med nya tårar. — Nu synes det icke mer, tillade hon. eLäkarne kunna också misstaga sig, icke sannt? ... Och dessutom . . . Gud skall nog hafva barmhertighet med oss. — Vi böra hoppas det, svarade Mathieu rörd;men om vi önska, att Gud skall hafva barmhertighet med oss, så tillkommer det oss att vara undergifna vårt öde . . . Fatta mod, Småle emot din dotter, det skall göra henne godt, och innan du åter går in till henne ... så omfamna mig . . . för att förlana oss båda styrka. Iosephas mor slog sina armar kring sin mans hals och utbrast ånyo i tårar; men hon beherrskade sig, då hon hörde den sjukas röst, som I ropade henne för andra gången, och sedan hon med yttersta ansträngning trängt sin sörtvislan tillbaka till sitt hjertas innersta, skyndade hon in i huset med lugn mine och ett småleende på läpparne. Josephas tillstånd försämrades likväl hastigt. På aftonen var febern dubbelt så stark. — Hon talade vexelvis om sin syster Francine, om Michel, om det blommande körsbärträdet och om sin vän herr Gabriel. Än trodde hon sig höra hans röst, hon ropade då på honom och ville veta om ban fört med sig de skän