Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 2

— — — — — —— — — — ——— —i — Han sattade hennes hand. — Det är ännu icke värdt att förtvifla, sade han med vänlig fasthet; då Gud brutit stafven öfver oss, återstår dig ju ett helt lif för att gråta. Men låt oss blott nu uppfylla vår pligt genom att göra hvad doktorn befallt. — Och han sade intet! utbrast modern, som i sitt hjerta var förtörnad på läkaren, för det han icke bättre lugnat hennes farhågor. Gaf han intet hopp? — Gud är allsmägtig., svarade Mathieu, och så länge han icke uppenbarat sin vilja, kan man hoppas, att allt skall gå väl; men om det älskade barnet skall tagas ifrån oss, så låtom oss åtminstone ända till det sista ögonblicket visa honom, hur gerna vi önska få behålla det. Josephas feberaktiga röst hördes. — Gud! hon ropar på mig; utbrast Genevieve och steg skyndsamt upp för att gå in. Ropars höll henne tillbaka. — Torka först dina ögon, sade han och sörde sjelf handen öfver den stackars moderns kinder med en smekande rörelse, full af medlidande. Josepha bör icke se, att du är orolig. Det skulle måhända kunna kosta hennes lif ... förstår du? — Ja, ja, svarade hon. Frukta icke, Mathieu, jag skall icke gråta mer.