Korrespondens. Stockhom den 14 Februari. I morgon företages i flera stånd den föreslagna nya Riksdagsordningen till afgörande; men om den hade föga intresse förut och genast vid födseln var dömd att från sin tre-åriga hvila i grundlagsfostrens vagga, gå till evig hvila i riksdagsprotokollerna, så har den ett ännu mindre intresse nu, då allmänna uppmärksamheten, så pass som alls någon sådan i vår tid finnes, är fästad vid de krigiska ryktena, mera än allt annat. Väl har ett försök gjorts å Riddarhuset — temligen löjligt det skall Gud veta -— men dock ett försök, att purra, den sosvande riddarhusmajoriteten till tanka på saken. Man har besvärat Riddarhusutskottet med att samlas för att göra ett utkast till grunden för det nya Adelsståndets valordning: om den skulle omfatta äfven de till inträde föreslagna adliga vederlikarnes har jag i sanning ej gjort mig mödan att efterhöra; ty hela utkastet blir naturligtvis utkastadt, då det stora konstitutions-mästerstycket förkastas. Afven har man sedan på Riddarhuset användt flera dagars plena till debatterande af det utkastet — och haft den glädjen, att af de antecknade 700 Riddarhusmedlemmarne, ungesar po:del bevista disputationsakterna, samt roa sig med att votera om sina ungesar lika divergerande meningar. Men, som sagdt är, det hela är lönlöst arbete. ben gamla Riksdagsordningen står om Thorsdag qvar, i all sin skröplighet, men med all den helgd, nemligen ålderdomens, hvilket i allt annat ju har Riddarhusmajoritetens högsta dyrkan. Presteståndet har med vanlig betänksamhet beslutat, att afvakta Riddarhusets beslut angående denna fråga; och kiddarhuset åter behöfver kanske några dagars ordande derom; men Borgareoch Bondeståndet begrafva det stackars kräket i morgon, och troligen med den önskan att herrar förslagsmakare ej mera måtte besvära dem med sådane tankefoster, som skulle hota landet med LJ o . p . föryngrade ståndssormer, sjelfskrifvenhets utbytande mot sjelsskrisven ståndsvalrätt och ståndsvalbarhet, o. s. v. Det år just ej heller rätta ögonblicket, då man vill inbilla oss, att ett krig kunde åter en gång i vårt land behölva vara enige och uppriktigt gagna hvarandra, till. står för dörren, och således konung och folk att begära af de folkvalda solkombuden, att d I skola höra på Adelns och Presteståndets visa I råd. De kunna derföre gerna skrida till sitt beslut, dessa förutan, och i sjelfva faran se FC— — — 1 hoppet randas, att både konung och solk skola göra slut på en strid, som söndrar våra såval moraliska som materiella krafter, och nåra nog gör oss till ett åtlöje för hela den upplyI sta del af verlden, som vet vilkoren för en konstitutionel regering och en representativ Statssorm. Men jag saller ju sjelf in i samma talträngdhet om det hvilande, snart assomnande grundlagsföretaget, som det jag förebrått den lilla talande Kohorten i frågan på Riddarhuset. Jag slutar derföre, och öfvergår till det vigtigare, som här upptager uppmärksamheten och förtjenar det. Sådant är t. ex. ryktet, att ryska besättningen på Åland blitvit förstärkt med 8,000 man; förut säges den varit 6,000; summa 14,000, men som efter ryska arilhmetiken torde kunna möjligen nedprutas till 10,000. Vidare ryktet, att i och omkring Wasa, skulle 10,000 man vara förlagda; således nära Qvarken; sjöekipaget samlas medio Mars i Helsingforss, och der eller å Sveaborg skall äfven garnisonen blifvit betydligen förstärkt. Man kan lätt föreställa sig, att dessa rykten — och de förstoras som vanligt, under sin gångbarhet — väcka förundran hos allmänheten, som trott på den utlofvade neutraliteten; men man lugnar sig vid den reflexionen, att under det sålunda Ryska massor röra sig, på så nära håll till Sveriges hufvudstad och Umeå, ingen oro sörmarkes hos vår Regering, ingen enda bataljon marscherar till några vigtigare punkter. och således man kan antaga, att Regeringen är säker uppå att de blott samlats, för att försvara Finlands egna kuster, emot amiral Corry, eller någon annan, men ej vilja gräl med de neutrala Svenskarne. Så tog man saken kallt, då tillliten större förundran Hemliga utskottets ledamöter, i synnerhet efter Lördagssammanträdet inför Konungen, började omtala, att de AR