— — Riksdagen. (Forts. fr. föreg. N:o.) I Borgareståndet förekom uti plenum d. II, diskussion om det famösa utskottsbetänkandet, att stapelstäderna skulle genom särskilt föreskrift åläggas att hälla saltupplag. Den föreslagna åtgärden fann försvarare i herrar MGCHLII, Lundh och till en del äfven i hrr Falhem, Gustafsson och Almgren, hvilka sednare dock onskade återremiss på det att utskottet måue komma i tillfälle att utsinna något bättre sätt för det afsedda ändamålets vinnande än det nu föreslagna, emedan det kunde anses vara hårdt att pålägga skeppsrederierna ett sådant onus. Bland de argumenter hr Lundh anförde var äfven, att han befarade det skeppsredarne skulle sörsumma saltimporten för att i stället införa th6 !), som lemnade en högre frakt. Obehöfligheten, olämpligheten och skadligheten af den föreslagna åtgärden ådagalades deremot på det mest öfvertygande sätt af en mängd talare, såsom hrr Wijk, Brodin, Grape, Asbrink, Palander, R-ttig, Tjernberg. Hagman, Ekenman, Berg, Nygren, Kistner, Sundblad, Brinck, Rinman, Wallenberg, Hedberg. Ekelund, Öhrstrom och Schwan. De flesta af dessa talare yrsade afslag. En och annan tycktes doek vilja föredraga återremiss, emedan det skulle kunna göra ekonomiutskottet godt at få del af de skäl, som blifvit i ståndet anförde. Hr Schwan anmärkte emellertid, att intet stod att vinna genom en återremiss, och hr Öhrström fästade uppmärksamheten på, dels att det af utskottet begarda utsinnandet af ett bättre sätt för ändamålets vinnande vore att ställa utskottet på ett allt för härdt prof, och man borde ju ej. vilja sin nästa allt för illa, dels att förslaget ginge något på sidan om grundlagen, enär utskottet svårligen kunde föreslå något annat än hvad som var motioneradt. De flesta förenade sig derföre om afslag, och talmannens proposition derpå besvarades med öfvervägande ja. IIr Lundh begärde emellertid votering, som utföll med 45 röster för afslag och 10 för återremiss. Sedan d-tta resultat blifvit tillkännagifvet, uppstod åter hr Lundh och yttrade, att han på förhand hade väl förutsett denna utgång, men den visade emellertid huru man i ståndet tager saken då det är fråza om allmän och enskild fördel. Hr Wern anmärkte med anledning häraf det grundlagsvidriga att fälla förolämpande uttryck om fattade beslut, ett yttrande hvari de flesta af ständets ledamöter hördes ljudeligen instämma. I hondeslåndets plenum d. 11 uttalade förre vice talmannen NIls Pehrsson från Boda några vackra minnesoch saknadsord öfver afl. förre talmannen Hans Jansson. Vi meddela deraf följande: Född af sattiga föräldrar, ty hans fader var en ringa torpare, erhöll Hans Jansson i sin ungdom icke någon annan undervisning, än den som kunde bibringas i föräldrahemmet; men utrustad med ett godt minne, latt fattningsgåfva och håg att lära, förvärfvade han sig småningom sjelf en för hans stand mindre vanlig bildning och deraf häriedd, under riksdagsman navärsvet mer och mer utbildad, förmåga att klart uttrycka sina tankar i så väl tal som skrift. Efter att för första gången hafva varit riksdagsman vid 1828 — 1829 årens riksdag, fortfor Hans Jansson att utöfva denn befattning under alla påföljande riksdagar tills år 1844, då han af konuvgen utnämndes till talman för bondeståndet, i hvilken egenskap han jemväl sungerade vid riksdagen åren 1941—1848. Vid sistnämnde riksdags slut var hans helsa redan vacklande, hvarföre han yttrade sin önskan, att för framtiden undgå det besvärliga riksdagsmannakallet; och denna hans önskan gick äfven i fullbordan. Han tillbragte de sednare åren af sin lefnad i skötet af sin familj, såsom en lugn betraktare af dagens striner. Klar blick, lätt uppsattningssörmåga, sträng rättskafsenhet, varm fosterlandskärlek och rastlöst bemödande för fäderneslandets bästa, utmärkte Hans Jansson såsom offeutlig man. Fremmande ör intriger gick han i sitt handhugssätt alltid öppet tillväga, och vacklade icke i de grundsatser han från början omfattat och förfäktat. I sitt enskilda lif var han anspråkslös, human, glädtig och angenäm samt framför allt en pålitlig vän. I sistnämnde egenskap nära förbunden med den aflidne, och hans ständige kamrat säväl i utskott som i egenskap af fullmäktig i riksgäldskontoret, alltifrån åren 1834 til 1840, har jag varit i tillfälle att noga lära känna hans sällsynta egenskaper; och det är icke någon ofverdrift, då jag säger att Hans Jansson, i sin ställning, varit upphunnen af få och af ännu färre öfverträffad. Om nussader, trofast vän, god undersåte och redlig medborgare, var Hans Jansson älskad och värderad i lifvet och måste söljaktligen nu djupt sörjas och saknas af sina anhörige, sina talrika vänner och af den ort der han lefvat och verkat, och hvars förtroende han i så hög grad åtnjutit. Frid öfver hans stoft, och måtte minnet af hans redliga och ärorika vandel lända dem som vandra samma stråt till uppmuntran och föredöme. I Presteständet hölls i plenum den 7 en ganska märklig diskussion, rörande den väckta motionen, att respektive pastorer ej skulle vara sjelfständiga ordförande vid sockenstämmor, utan att sorsamlingarne skulle få bestämma denna plats genom fritt val hvilket ekon.-utskottet afstyrkt. — Diskussionen härom refereras i Aftonbladet sålunda: Kyrkoherden Nordlund ansåg ordförandeskapet i sockenstammorna alltför betungande för presterna och förslaget fullt tillämpligt i Stockholm samt de feste andra städer; men då talaren hört flera af bondeständets ledamöter ej vara för detsamma, ville han inskranka sig till dess tillämpande blott på städerna. Svm ledamot i sockenstamman kan pastor bättre än som ordförande bevaka och verka för församlingens bästa. Talaren önskade återremiss i syftning af hr Stenbergs reservation. Doktor Nordlander, som ansåg sockenstämmobestyren af den art att pastor derifrån hvarken kan eller bör skiljas, tvislade dock ej att vid val, detsamma skulle falla på pastor; men fästade ståndets uppmarksamhet på det spelrum för intriger och kabaler ett fritt val af ordförande skulle gifva anledning till. Lektor Soderberg talade i samma riktning. Domprosten Thomander hade biträdt förslaget om ordförandeskapets skiljande från pastoralvården inom kyrkolagskommittåen och ansåg att en vald ordförande fullt ut lika bra som pastor kunde bedöma frågan om tornbyggnad, gasupplysning 8. värmapparaters anskaslanda mad flora qdvlika mal som kanna hlifva 3 för