om; men nu måste vi tänka på andra saker .du vet ju, att vi icke kunna komma öfver til! kruttornet. — Eller till ändan af ön, eller någonstädes, tillfogade Francine surmulen och sjönk tillbaka på Jusephas knä. Denna sistnämnda, som för hvarje pris ville roa henne, gjorde henne nu uppmärksam på geten, som rest sig upp. Brunette, som i hast uppvaknat ur sin slummer, gjorde så löjliga krumsprång kring sin påle, att barnets nedslagenhet icke längre kunde sartsara och att hon snart utbrast i ett klingar de skratt. Josepha, som i början deltagit i hennes munterhet, fruktade nu, att det ystra djuret till slut skulle upprycka pålen genom sina rörelser, och utsträckte redan handen för att förhindra detta. — Låt vara, låt vara! utbrast Francine skrattande; se, hur hon dansar! Kurage, Brunette, ryck starkare! hör du? bättre, bältre! Barnet, som låg på knä i sanden, klappade i händerna och skrek af glädje. Geten, som tycktes bli uppmuntrad af hennes höga rop, blef dubbelt liflig i sina rörelser. (Forts.)