Turkiska angelägenheterna. Då nu underhandlingarne skenbarligen blifvit afbrutna, göras mångsaldiga gissningar och suppositioner beträffande utsigterna för och emot deras återupptagande och slutliga endera misslyckande eller sramgång. Rykten och historier cirkulera i mängd. På verkligen bekraftade fakta är det deremot nära en sullg komlig brist. Å ena sidan talar man om ett nytt Wienerprotokoll, intygande oantagligheten af Rysslands motförslag, nya bemedlingssörsök af Österrike och Preussen, ett fransktengelskt ultimatum, ett bevekande handbref från kejsar Napoleon till czaren, ett annat dylikt från kejsar Frans Josef till densamme, af hvilket Wind schgrätz skulle blifva öfverbringaren, en tillämnad fredskongress i Brussel, hvartill kung Leopold skulle inbjuda de olika makt., o. s. v. Å andra sidan sörtaljes det äfven, att ezaren börjar blifva ångerköpt och längtar efter att komma ifrån hela grälet, som hotar att taga en för honom så betänklig vänning, och skall han i denna sinnesstämning hafva beslutat sig för att skrifva ett egenhändigt bref till drottning Victoria, i hvilket han vill visa, att han icke är den angripande parten. Detta torde dock icke blifva honom så lätt. De begge tyska stormakternas hållning är naturligtvis, i anseende till det ofta antydda ytterst vigtiga inflytande den kan utöfva på frågans lösning, föremål för de mest olika utläggningar. Några gå så långt att tro på en kraftig d. v. s. i nödfall beväpnad samverkan af dessa makter med Frankrike och England för att tvinga Ryssland till fred. Denna mening hyllas dock blott af en ringa minoritet. Andra gå en medelväg och förmena att Frankrike och England för ögonblicket finna hos Österrike, om icke en bestämd samverkan, dock mera än neutralitet.