ra, hvar gång han nämnde srälsarens namn. Men dn talar om en tid, Dorot, som redan längesedan är förbi och, om Gud vill, icke mer skall återkomma. Jag hoppas nog, att himlen skall vara oss nådig. Dorot nickade. Detta tillit, som härledde sig från en sann barnatro, hade hittills också verkligen blifvit styrkt af erfarenheten. Under de tretton år, som Mathieu bott på Treberon, hade han blott emottagit friska och raska menniskor, som måste uppfylla en simpel formalitet och bestyrka sitt goda helsotillstånd medelst denna slags fångenskap. — De voro till på köpet blott sällsynta undantag. — Treberon var, liksom alla karantäns-anstalter, för det mesta tom, och Mathieu höll ensam vakt der som en ständig förpost, hvilken var ställd framför fastlandet för att utestänga smittan. Under sitt samtal hade Dorot och han framkommit till huset. Genevieve väntade dem på dörrtröskeln, omgifven af de trenne barnen, som sasthöllo sig vid henne och talade till henne alla på en gång. — Efter de öfliga hälsningarne och frågorna, inträdde hon i rummet med de båda uppsyningsmännen, medan Michel drog Francine och Josepha bort till Brunette, som stan