nat på spetsen af en klippa, hvarifrån hon bräkande säg ned på dem. Den lilla gossen, som var van att förfölja sin fars får på klipporna af de dödas ö, ville klättra upp till geten, men det snabbfotade djuret sprang från sten till sten längs efter branten, ständigt nära att låta fånga sig och alltid lika snabb att fly undan, så snart handen vidrörde henne. Medan barnen fortsatte denna förföljelse under upprepade glädjerop och otyglad munterhet, inträdde Ropars och Dorot i matrummet, der Genevicve redan börjat duka bordet. Efter att hafva låtit sin gäst sätta sig, gick Mathieu ner i källaren för att hemta vinbutelJen, som han hade med sig tillbaka alldeles hvit af sand och prydd med en hufva af grönt vax, som bevittnade dess ädla härkomst. — Dorot krusade vänligt osver att göra ett sådant besvär och förklarade dem, att hans besök icke kunde bli så serdeles långvarigt, då officern, som hade kommandot öfver vaktposten på de dödas ö fordrade, att båten skulle vara tillbaka före solnedgången. — Genevicve skyndade derför att få i ordning anrättningen och att kalla på barnen. (Forts.)