såsom ofvanför blifvit anfördt trettioen ännu voro gällande, när kronobrännerierna upphäldes; då deremot under de påföljande 47 åren — från 1787 till 1834 — endast 5 hufvudsakliga förordningar utkommit, jemte 8 eller 10 förklaringar och särskilda stadgar. -pet krig, som man i 200 år har fört emot bränvinet, bar ej det ringaste verkat till förminskning af dess förbrukning. Det synes tvärtom hafva varit rätta sättet att göra det begärligt. (Fischerström.) Man har beständigt utgått från den synpunkten, att ofverslödet och det låga priset på bränvin varit det, som hufvudsakligen verkat fylleriet, och man har förföljt eller förhindrat tillverkningen, i hopp att derigenom minska förbrukningen. Man har deremot förbisett, att fylleriets hufvudsaker äro råheten, okunnigheten, låttjan och dess följeslagare fattigdomen, al hvilka sjukdomar sylleriet är en symptom. I 200 år hafva statskroppens läkare kurerat symptomen i stället för sjukdomen. Man har tillåtit sig allt emot bränvinstillverkningen, emedan den var närmaste vilkoret för framträdandet eller utbrottet af en moralisk sjukdom; man stridde, tyckte man, emot en last, och skydde ej att för dess utrotande intränga till och med inom det enskilda lifvets fridlysta helgedom; men man glömde, att ändamålet icke helgar medlen. Aldrig har något misslyckande varit fullständigare! Först förbjöd man all bränvinsbränning (år 1709, 1726, 1740, 1756 till 1761, 1772, 1775 m. fl) men när man märkte, att folket brände likafullt, och att ett allmänt missnöje spridde sig i landet, under det att domstolarne öfverhopades med brottmål, så fann man sig lika ofta nödsakad att upphäfva, som att utfärda ett sådant förbud. Nu skulle bränvins-bränningen tillåtas, men genom hög skatt och accis fördyras (åren 1741, 1747, 1732, 1762, 1766 m. fl.) Fåfäng möda! Förbrytelserna blefvo så talrika, att man fann rådligast att icke deifra brotten. Sedan skulle kronan bränna (åren 1775 till och med 1787) med uteslutande af alla andra, och de höga pri sen på bränvinet skulle hindra fylleriet; men följden blef den, att kronan nödgades uppmuntra bränvinssupandet, för att kunna afyttra sin tillverkade vara. Afsigten, att göra bränvinet dyrt, förfelades äfven fullkomligt. Då skulle husbehofs-bränningen bortarrenderas, (år 1787). Man fick bränna mycket, men ej sälja något, ej införa bränvin till städerna o. s. v. Äfven denna åtgärd befanns vara utan ändåmål. Ändtligen (år 1800) medgafs fri bränvinsbränning mot en måttlig afgift, och nu upphörde förbrytelserna med ens. Men ännu ansågs det icke rådligt, att låta folket sköta sig sjelft. Nya och förbättrade redskap började uppfinnas, och mot dessa vände sig nu förföljelsen, emedan de Åförstörde spanmål och drank(!?). Detta förmenande befanns dock snart vara ogrundadt, och redan 1815 års förordning är författad i en något liberalare anda. Dock var det först år 1824, som tillåtelse meddelades att begagna redskap af hvad ämne och form som helst. Denna tillåtelse förnyades år 1830; men nu stötte man på svårigheten med de höga hattarne. Dessa förbjödos, eller gjordes ogagneliga (1832 och 1833), och de bränvinsbrännare, hvilka genom detta slags-redskap trott sig kunna kringgå författningen, funno med förvåning, att pannorna, beröfvade de höga skatterne, gåfvo i det närmaste en lika hög afverknings-produkt, som förut, af det enkla skälet, att det icke är pannans storlek, utan storleken af den yta, som utsättes för elden, som i allmänhet bestämmer afverkningens hastighet. (Forts.)