Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1854, sida 1

— — fff— — — ——— — 22 . Svenska Bränvinslagstiftningens historia. (Forts. fr. N:o 38.) Nu sammankommo åter rikets ständer år 1766, och friheten till husbehoss-bränning blef vid samma riksdag utsträckt äfven till innehafvare af torp mot en årlig afgift af 2 daler silfvermynt. Samma år sastställdes en afgift af I öre silfvermynt för hvarje kanna, som såldes på krogar och gästgifvare-gårdar; hvarjemte författningarne (år 1767) mot oloslig inpraktisering i städerna än ytterligare skärptes. Missbruket upphörde dock ej. År 1772 den 11 Sept, förbjöds åter all tillverkning och försäljning af svenskt brånvin i städerna och på landet. Deremot blef införseln af odestillerade franska och spanska bränviner tillåten, men deras försäljning i minut förbjuden ). Dock kunde hvarken böter eller föreställningar hämma en oloslig bränvinsbränning, hvarföre man föll på den tanken, att göra bränvinsbränningen till en kronorättighet eller regale, hvaröfver konungen är 1775 infordrade landshöfdingarnes utlåtande. Sedan landshöfdingarnes betänkanden hunnit inkomma, och sedan Kongl. Maj:t emotta git flera betydliga possessionaters tillstyrkan, beslöts bränvins-bränningens förvandling till regale, och förordn. derom utfärdades d. 17 Maj 1775. Denna tanke var icke ny. Redau vid 1747 års riksdag var ett sådant förslag gilladt af trenne stånd, och nägra år derefter sökte man bevisa, att ingen utväg ) Det bör anmärkas, att den kånda införseln af franskt bränvin hade under förbudstiden stigit till sju gånger det belopp, som utgjorde importen under de är, då bränvinsbränningen var fri, och att denna öfverskjutande import uppgick till ett värde af 41,000 t:r spanmål om året. O22 —— ————