silsvermynt för spanmålstunnan. Förbrytelserna, till hvilka de höga afsgifterna uppmuntrade, blefvo dock snart så talrika, att Kgl. Maj:t år 1753 fann för god i nåder förordna, att alla de, som till 1752 års slu hade förbrutit sig genom oloflig bränvinsbränning, eller försäljning, skulle blifva forskonade från lagsökning och båter. Alla konfiskerade bränvinspannor blefvo till sina egare återstålda. Regeringen utfärdade imellertid beständigt nya förordningar och kungörelser, af hvilka den ena ofta upphäfde den andra. År 1756 den 18 Maj förbjöds bränvinsbränningen till den 15 September samma år; men den 18 Oktober tilläts det alla hemmansbrukare, ja, till och med skattlagda torpare, att få bränna så ofta och så mycket de ville. Men detta räckte ej längre än till månaden derpå, eller den 26 November, då ett ganska strängt förbud mot all bränvinsbränning utkom. Den 8 December samma är utkom ny förordning. Nu skulle bränvin alldeles afskaffas, alla bränvinspannor tagas i förvar och förseglas, alla kopparslagare förbjudas att tillverka eller sälja dylik redskap o. s. v. — Man vände sig till konsistorierna, hvilka anbefaldes att på det bevekligaste föreställa allmogen den Lotroliga skada, som missbruket af bränvin medförer, både i andlig och lekamlig måtto — dock allt förgäfves! Ar 1757 vidtogos ännu strängare åtgärder; böterna fördublades. och den som hade publik syssla eller var borgare, skulle mista sysslan eller näringen, om han tredje gången beträddes med oloslig tillverkning. Till och med rese-provision af bränvin förbjöds. Oaktadt allt detta, bedrefs likväl i hemlighet en stark tillverkning 5), ofta i skogar och ödemarker, på öar och holmar. Man gjorde sig redskap af lera och trå, och gamla bösspipor begagnadss som rör i kylfaten. Folket vågade allt, för att vinna en vara, som det ansåg vara sin rättighet att tillverka; — olyckliga bränvinsvittnen funnos öfverallt, och många eljest redlige medborgare blefvo lagbrytare 6). År 1758 stadgades ånyo ÅLatt svenskt bränvin alldeles skulle vara konfiskabelt, och år 1759 skärptes dessa författningar än ytterligare; men lagbrotien blefvo så talrika, och allmogens föreställningar vid 1760 års riksdag så enträgna, alt bränvinsbränningen till husbehof åter blef öfverallt tillåten, men all bränvinsbränning till forsäljning tills vidare förbjuden. Snart insåg man dock omöjligheten att hindra öfverträdelserna äfven af detta förbud, och 1762 den 5 Febr. blef ändtligen en obebindrad frihet att tillverka bränvin medgifven, mot en afgift, för adel, prester och ståndspersoner, som bruka eller bebo hemman, af 8 d:r s:mt på mantalet; men af allmogen skulle hvarje åbo på ett helt hemman och derunder till tre fjerdedels mantal skatta 10 d:r s:mt. Stockholm skulle få bränna 20,000, Götheborg 1,200 och Carlskrona 600 tunnor säd mot 10 d:r s:mt tunnan. Ingen tilläts dock att något af sitt husbehossbränvin försälja. Stora bränneriverk blefvo förbjudna; men året var ännu icke till ända, förrän styrelsen måste klaga öfver ett omåttligt bränvinsbrännande, och huru åtskilliga personer för slem vinnings skull upphandlade spanmål från angränsande orter, i ändamäl att till bränvinsbränning användas, hvilket strängeligen förbjöds 7), hvarjemte kort derefter förklarades 8), att hvar och en utan åtskillnad skulle hafva frihet att, mot hälften i beslagareandelen, angifva och bevisa all obehörig salubränning och försäljning. Under denna så kallade fria bränvinsbrännings fortfor dock en hög förbrukningsafgift, som man likväl merendels på ett eller annat sätt förstod att undandraga sig. Bränvinet insmuglades i städerna, och styrelsen såg sig föranlåten att utfärda en kungörelse af innehåll: att den, som bevisligen upptäcker oloflig inpraktisering af bränvin i städerna, skulle, oaktadt han vore i gerningen delaktig, blifva från allt straff förskonad, samt dessutom åtnjuta hälften i beslagare-andelen 9); och då afven detta icke verkade, tilläts det tullbetjeningen att vid slika tillfällen vara försedd med skarpladdade gevär; allt detta oaktadt fortforo dock underslefven. Imellertid hade år 1764 en vidlyftig förklaring utkommit, och ännu samma år utgafs en ytterligare förklaring öfver denna förklaring 10), som stadgade, att accisoch tullbetjenter numera icke skulle få göra beslag på bränning utom i städerna, men väl på bränvinets inpraktisering. (Forts.) 5) Kongl. Bref till Landshöfdingarne d. 29 Nov. 1757. 6) Fischerström, s. 240. 7) Kongl. Maj:ts påbud, d. 14 Okt. 1762. 8) Kongl. kungörelsen d. 24 Mars 1763. 9) Kongl. kungörelsen d. 4 Mars 1767. 10) Kongl. Kommers-Kollegii cirkulärbref d. 28 Juni 1764.