Detta sörhällande anses lör en tid skydda de turkiska positionerna för hvarje angrepp. I allmänhet anses inga krigsoperationer af större omfång från någondera sidan vara möjliga förr än en torrare väderlek inträdt, det vill säga först bort i Mars eller April. . . 2 Svenska Bränvinslag tiftningens historia För någon tid tillbaka meddelade Sv. Tidn. en uppsats af hr Nathorst, innehållande den svenska bränvinslagstiftningens historia i sammandrag. Denna framställning är af stort intresse. Det är en spegel från det förflutna, som framhålles för de närvarande lagstiftande makterna. Vi meddela ur denna uppsats följande: Redan år 1571 lär bränvinet hafva varit allmänt spridt, och det begagnades således i mer än ett halft århundrade, innan man föll på den tanken att beskatta det; ty först 1638 års accistaxa fastställer en viss asgift för bränvinsbränning till salu och husbehof. Annu afhördes dock ingen klagan öfver missbruk, intill dess år 1698 regeringen fann sig föranlåten att med en förordning hämma bränvinsbränningens tilltagande; och 11 år senare, eller den 10 Oktober 1709, utkom ett förbud mot all bränvinsbränning af säd. Detta första bränvinsbränningsförbud öfverträddes af folket, liksom alla de efterföljande, hvarjemte man började bränna bränvin af enbär, myrstackar o. m. d. I) — Författningarne började nu antaga denna vacklande karakter, som alltsedan utmärkt dem, så snart de rört bränvinsbränningen. Genom en kongl. förordning af den 13 Febr. 1718 förlorade folket bränvinspannorna, for att återfå dem genom en annan af den 8 Januari 1719. I städerna fick endast bryggeri-embetet tillverka bränvin till afsalu, men till eget husbehof stod sådant öppet för hvar och en. 2) Denna glädje räckte dock icke länge, ty år 1724 d. 23 Okt. förbjöds strängeligen att förbränna råg eller hvete till bränvin, i hvilken förordning likväl fem månader derefter den förändring gjordes, att förbudet endast skulle iakttagas, när rågen höjde sig öfver ett visst pris; men år 1726 den 14 Jan. utkom ett nytt förbud mot all bränning af nyssnämnde sädesslag. På detta sätt vacklade försattningarne fram och tillbaka, förbud och tillåtelser vexlade med hvarandra; harm, villrådighet och ledsnad alstrades hos folket, och vid hvarje förbud tilltog bränvinssmaken allt mer och mer. 3) Andtligen utkom 1740 den 5 Juni den märkvärdiga förordningen, som öfver hela riket förbjöd all brånvinsbränning af säd och mjöl, vid höga böter samt pannans och varans förlust; men året derpå sammanträdde rikets ständer och upphäfde alltsammans... Nu blef bränvinsbränningen fri, snart sagdt för hvar och en, dock ej längre tid på året än om hösten, från d. 8 Okt. till d. 24 Nov., och om våren, från d. 11 Mars till d. 15 April. Men en hög förbrukningsafgift skul: le erläggas, och bränvinsbränningen belastas med så ansenliga afgifter, samt med andra föreskrifter så inskränkas, att dyrheten mätte hindra missbruket. Dessa betungande föreskrifter alstrade missnöje hos ollmogen; och då dertill kom, att säden genom otjenlig väderlek till en stor del skadades, ropade landtmannen högt öfver sitt lidande, enär de skämda sädesslagen icke fingo förvandlas till bränvin utan hög afgist. Detta blef dock tillåtet år 1742, och knappt hade Bondeståndet vunnit denna fördel, förr än Borgareståndet klagade och erholl samma frihet. År 1747 föreslog rikets ständers sekreta deputation, att öfverlemna bränvinsbränningen helt och hället åt kronan, som åter skulle bortarrendera den till hugade spekulanter; men bondeståndet kunde icke öfvertyga sig om nyttan af förslaget, och saken stadnade vid en förordning af vanlig beskaffenhet, hvarjemte en hög förbrukningsafgift åter skulle erläggas; men följden blef, att bränvinet dels insmuglades i städerna, dels infördes under så stark betäckning, att tullbetjeningen icke kunde uträtta något deremot. Stränga förbud och nya förklaringar förmådde icke afvärja missbruken, hvilka blefvo så talrika, att domstolarne stundom ansågo för bäst att från böter befria dem, som olofligen tillverkat eller sålt bränvin. 4) Nämnda förbrukningsafgift medförde de största olägenheter, utom det att tillverkningen vida öfversteg det som uppgafs, och kronan förlorade sin påräknade inkomst. Då väcktes år 1750 frågan, huru dessa olägenneter skulle afnjelpas? Den tillsatta kgl. brån vinskommissionen förmenade, att all bränvinsbränning till husbehof borde upphöra, men hvar och en ega tillstånd att idka bränvinsbränning till afsalu. Detta förslag blef dock ej antaget, och år 1752 fingo alla landtmän tillstånd att bränna, mot en afgift af 1 daler 1) Fischerströms Ekonomiska Dictionnaire, del. 3, 228. A ( Tan 17921