Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1854, sida 2

de Du är med din kala hjessa en förargelse för hela församlingen. — Jag vill icke förmoda det. I så fall torde det ännu finnas björnar, som lyda mig, likasom profeten Elisa, och uppsluka de onda belackare, som vilja håna mig såsom honom. Men ad vocem peruken, lilla tante, hvar har du den? — Hvar jag har den? Du har icke gisvit mig någon peruk. Har du tappat den på vägen? — Det förbjude Gud! Det var min nyaste peruk. Nej, du har rätt, lilla tante, den ligger ännu prydligt i gräset bredvid herr borgmästarens bref och troligen på samma ställe, der jag sjelf låg för en fjerdedels timma sedan, i skuggan af kornet. . Lilla tante fattade ringklockan. Pigan inträdde; herr förvaltaren tillkallades och erhöll ordres att låta söka peruken tillika med brefvet — allt så fort som möjligt. Lilla tante var lika otålig att få se herr pastorns kala hjessa vederbörligen betackt, som att få läsa herr borgmöästarens bref. Sedan herr Säblein omstandligen låtit beskrifva för sig perukens figur samt brefvets format, farg och adress, skickade han genast två stalldrängar, fyra tröskare och en koherde ut på alla landsoch bivägar som finnas mellan Nieder-Fahren och Waiblingen.