Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1854, sida 1

Man kunde på samma gång säga, att Danskarne voro mera våra gäster än Lundensarne (enär de komma aflägsnare ifrån), och att de voro mindre våra gäster. När en son, efter en lång frånvaro hemkommer, huru skola vi säga? är han mera en gäst eller mindre en gäst i huset än de förut hemmavarande? Mera gäst är han icke, ty det är ingen frammande jord på hvilken han möter de sina: mindre gäst är han icke heller; ty det är ju ändå honom som de små klappande händerna och de små nyfikne frågorna och de små hjertliga vänligheterna gälla egentligen. Han är nyss hemkommen. Våra danska bröder äro nyss hemkomna, hemkomna icke från lek och lustfärder, utan från den allvarligaste strid, kampen för sitt saderneslands sjelsstandighet och frihet. Danskarna hafva stridt, ej som ett tyskt parlament, med ord, utan med blod, om Danmarks vara eller icke-vara. De äro nyss hemkomna: det sista blodet är ännu icke borttvättadt ifrån alla deras sår: och det kan ej heller borttvättas: det är outplånligt och vittnar högt om deras oförgängliga ara. Och likasom intet bröst kan lefva utan luft, kan intet folk lefva utan ära. Det är med nationer som med hundar: de kifvas ofta om ett ben. Men de stora nationerna borde taga exempel af de stora hundarna, hvilka veta att icke opå