Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1854, sida 2

så vida ej sarskilta lockande omständigheter bjödo motsatsen. I ett senare nummer af Augsb. allg. Zeit. berättas, att det skall hafva lyckats Österrike att förmå Porten att från Kalafat aflägsna Selim Pascha (grefve Jelinski) och de flesta öfrige europeiske officerarne. De hafva fått transport till Balkan armken. Achmet Pascha, en ung general af stora talanger, som fått sin militäriska bildning i Osterrike och under hvars personliga uppsigt verken vid Kalafat blifvit anlagda, ar Selim Paschas efterträdare på denna punkt. De Wallachiska bönderna berättas, utan undantag, vara ytterst förbiltrade på Ryssarne. Flera gånger har det händt, att enskilta med order och depescher ridande kosacker och fältJägare blifvit öfverfallna och mördade al de i försåt liggande bönderna, som skickat deras papper till Turkarne. För att undgå de ständiga transporterna för Ryssarne, hafva bönderna börjat sälja sina dragare till hvad pris som helst eller drifva dem till turkiska lägret. Men senast har det pros. förvaltningsrådet på det strängaste förbjudit dylika försäljningar. Krigsshädeplatsen i Asien. De färskaste underrättelserna Irån Asien bekräfta visserligen att Turkarne åter bereda sig att rycka i fält, men det är ännu långt ilrån att vara fråga om en ny belagring af Achaltzik och Alexandropol. Guyon lär icke halva något egentligt befäl i Asien, men är stäld såsom ledare och rådgilvare vid den turkiska seraskierens sida, hvilken på hans tillstyrkan företagit en reorganisation af armåen. Till pariserbladet Presse skrifves från Trapezunt under d. 30 December: Abdi-Pascha, seraskieren för anatoliska armåen är desinitst afsatt och hans post uppdragen åt Achmet Pascha, som säges ega goda egenskaper och i synnerhet stort mod. Underrättelserna från Selim Paschas arme äro sortfarande goda, tack vare hans kraft, oförtrutenhet och klokhet. Tschelkatil är fullkomligt skyddadt emot ett anfall af Ryssarne. Men det är icke förhållandet med Batum, der Turkarne gjort sig skyldige till den obetanksamheten att förlägga sitt vigtigaste krutförråd i ryska konsulns hus, tätt vid hamnen, der det vid första anfall af Ryssarne med en bomb kan sprängas i luften, i hvilken händelse de tvenne förnämsta hamnbatterierna vore utsatta för en säker förstöring. Följande detaljer rörande Turkarnes senaste motgångar i Asien äro så kuriösa, att de sörtjena att blifva bekanta. Man hade väntat att se Abdi Pascha fullfölja de lysande framgångar, som vunnits i början al fälttåget. Ester att hafva segerrikt försvarat fästningen Alexandropol, som Turkarne begingo en dumhet i att någonsin belägra, emedan den anses för ointaglig, öfverskredo Ryssarne turkiska gränsen och hotade med ett anfall en trupp irreguliera turkiska krigare, 1500 man stark, anförd af en viss Hadji-Oglu. Denne rapporterade till Abdi Pascha, som var i Kars, att han angreps af fienden; men Abdi Pascha lät svara honom, att det var ett falskt alarm, i anseende dertill att freden var undertecknad. Ryssarne emottogos med tapperhet al Iladji-Oglu, som någon tid uthöll deras anfall, under det han skickade adjutant på adjutant till Abdi Paschas högqvarter med anhållan om undsättning. Men ingenting kunde rycka denne ur hans dvala. Under tiden slogo Ryssarne, hvilkas antal ökades. Hadji-Oglu, framryckte ända till Kars, utan att röra minsta motsånd, ty inga befästningar hade uppförts för att hejaa dem, togo 20 kanoner på höjderna vid denna stad och begåfvo sig derefter tillbaka till sitt eget område. Då inträdde Aschmet Pascha, chefen för Abdi Paschus generalstab i dennes tält, kallade honom för förrädare, slog i sönder sin pipa i hufvudet på honom och förklarade honom för sin fånge. Det har förmodligen varit denne Abdi Pa scha, som åsyftades i den notisen att en pa