Den 9 Februari. Till landshösdingeambetena i åtskilliga län hafva förfrågningar inkommit ifrån regeringen, rörande spanmålstillgångarne i de respektive orterna. Man vill veta att dessa förfrågningar äro föranledde af generalen, grefve Löwenhjelms uppmaning till höga vederbörande, att besluta ett exportsorbud å spanmäl. Ehuru ingenting i dessa tider är omöjligt, gränsar det till det otroliga, att man skulle besluta ett exportförbud a spanmål, inaan man ännu upphäft importtullen derå. Detta tyckes olverstiga till och med allt hvad man kan vanta af den statsklokhet, som nu syckliggor Sveriges land, med sina visa råd. Förhållandet blir så mycket märkligare, då man numera med temlig visshet kanner, att spanmålstillgångarne i landet alls icke äro så ringa som man föreställt sig. Euligt de underrättelser vi från goda källor emottagit, finnes såväl i Nerike, som äfven i Wermland och Westergötbland ganska betydliga qvantiter råg, hvilket älven visat sig vid Hindersmässan i Orebro, der rågpriserna icke gålt öfver 17 a 18 rdr. Derföre väntas också hit till Götheborg stora partier råg dels från Nerike, dels från Wermland. Åsven på de utländska marknaderna äro spanmålspriserna, efter hvad man med sista posterna inhemtat, ganska betydligt i tallande. Männe, under sådane förhållanden regeringen skulle vilja åter upprifva de ännu ej helade såren efter 1847 års exportsörbud, som för lång tid störde förtroendet till alla transaktioner med Sverige, ett förtroende, som nu knappt någorlunda återställdt, skulle genom ett förbud ater för långa tider störas? Vi anse oss böra inlagga den allvarligaste protest mot ett sådant olyckligt steg; men upprepa vår flera gånger uttalade förtrågan: hvarlöre, i himlens namn, upphafver man ej insorseltullen å spanmål, som man alltid brukat göra i svårare år, och hvilket väl borde företagas innan man börjar tänka på bränvinsförbud och exportlörbud?