hållit, lägga i dagen en liflig önskan å de begve vestra makternas sida att bevara freden. Vidare får allmänheten i dessa handlingar upplysning om en högst vigtig sak. Man finher nemligen, att de vestra makterna i vederlag för det verksamma bistånd de lemnat Por: ten genom flottornas inlöpande i svarta hafvet fordra att det hådanefler skall öfverlemnas åt Frankrike och Eng and att beståmma grunderna för freden emellan Turkiet och Russ and, dock med det förbehåll alt ingenting skall föreslås å Turkiets vägnar, som af denna makt redan officilt blifvit förkastadt. Detta är en omständighet af yttersta vigt. Å ena sidan kunna visserligen England och Frankrike gå längre i eftergifter för Rysslands fordringar, än Turkiet skulle hafva gjort, och derigenom underlätta en fredlig lösning; men å andra sidan har Porten, genom antagandet af detta vilkor, betagit sig rättigheten att, utan makternas samtycke, direkte underhandla med czaren. När man nu vet, att Ryssland hittills envist vidblifvit den fordran att direkte underhandla med Porten, utan de vestra makternas mellankomst, så måste Ryssland antingen afstå från denna fordran och derigenom förödmjuka sig inför hela Europa och blotta sin vanmakt, eller ock inlåta sig i ett krig med dessa makter, för hvilka det nu bör anses hafva blifvit en hederssak, att icke afstå från detta vilkor. Fonderna i London och Paris hafva åter repat sig något, tillsölje dels af ryktena om misslyckandet af Orlosls mission och dels af slottornas återkomst till Bosforen.